Adventskalendern

[Lars Andersson]

Familjebilder

Jag lovar att inte terrorisera er med familjebilder. Men nu har jag för första gången skickat en bild till ciklid.se. Vi får se om det blir fler.

[Joakim Draktoft]

Nu förstår jag varför "Adventskalendern" är placerad under "Felrapportering". Men varför sa ingen något?

Kanske för att kategorin numera heter "Ciklid.se Webb Nyheter/Felrapportering

Vad blir straffet för detta eländiga misstag? Eftersom jag rättade själv så kan jag väl precis som vid självrättelse i skatteärenden slippa strafftillägg (skattetillägg hos SV). Får jag inget lämpligt förslag på straff så får jag väl själv hitta på något när min egen Lucia (dottern Karin) har firat sin födelsedag färdigt.

Ja ett värdigt straff blir ju (nu när du lärt dig hur du laddar upp bilder) att du omedelbart börjar med att lägga upp minst 5 bilder från dina många ciklidresor och till respektive bild skriver minst en annekdot.

Då håller du åtminstone mig naglad vid skärmen en bra stund till

Är inte det straffet högt nog så kan vi väl säga att summan upphöjt till två är en bra start.

[Lars Andersson]

Mitt musikintresse

Just nu så skriver jag på en kort berättelse till tråden. Medan ni väntar får ni två pärlor att titta och lyssna på. Dom finns i min signatur. Njut

[Lars Andersson]

Har nu suttit halva natten och likt en straffånge fullgjort mitt straff. Har repriserat (ord uppfunnit att någon TVhallåa på åttiotalet) Sven Melander i "Oh Tannenbaum" och jag måste säga att han är enligt mig Sveriges bäste komiker. Steve med Lloyden, Rulle (speciellt i "Full Rulle") och som Berra i Sällskapsresan räcker för att all konkurens skall vara som bortsopad. Grattis City Gross till detta kap från 2006.

[Lars Andersson]

Del 1

Mina första dagar i Kigoma

Någon gång i tidiga juni 1975 (minns inte på rak arm exakt när, men jag hade gjort det till vana att skriva dagbok i brevform hem till min Berit så jag har det mesta nedskrivet i en fem cm tjock bunt med aerogram, så jag kan vid behov mera exakt precisera tiden och kan kronologiskt sortera alla minnen) kom jag efter en skakande tågresa fram till Kigoma. Om tågresan skall jag berätta senare men just nu blir det bara en kort berättelse om min första vistelse i fängelse i Afrika.

Ja, jag brukar kalla det så men egentligen var det bara knappt ett dygn på polisstationen i Kigoma. Det blev ytterligare en vistelse på polisstationen i Kigoma året därpå och den berodde liksom denna den första på den kaxighet och ”styvikorken”-attityden som ni har lärt Er känna att jag har.

Minnet av när jag från tågfönstret för första gången ser Lake Tanganyika ger mig fortfarande ett leende inte bara på läpparna utan i hela kroppen. Nåväl, inkvarterad, i eget rum, på ett kommunalt hem för slagna och övergivna kvinnor, det kostade bara sex kronor per dygn och lågbudgettänkandet hade ibland inga gränser, så beväpnade jag mig med kamera och gick ner till stranden. Att få sätta tårna i sjön för första gången var det högsta prioritet på. Jag hade inte träffat någon vit och jag hade inte träffat någon av Aquarium Frankfurts anställda. Ingen visste att jag var i Kigoma och i Kigoma visste ingen vem jag var. Nåväl, efter några minuter med blöta tår så började jag leta efter lämpliga motiv och det blev ett antal upplagda båtar som jag tog några bilder på. Det dröjde inte länge förrän det kom fram en civilklädd kille som sa att det var förbjudet att fotografera och att han ville ha rullen av mig. Han sa att han var militär och förklarade för mig att båtarna tillhörde militären och att jag på mina foton kunde ha fått med delar av hamnen. Det var förbjudet att fotografera såväl båtarna som hamnen. Jag ifrågasatte honom och när diskuteradet inte hjälpte borde jag ha gett mig men jag körde en version som brukade fungera, men jag hade inte testat den på militärer tidigare och det borde jag ha gjort. Att illvrålandes skälla ut killen hade fixat vilken civilist som helst men inte den här gossen. Han var aslugn och sade bara att han inte hade något val annat än att ta mig till polisen så fick dom ta hand om ärendet. Än en gång fanns det ett tillfälle att ge upp och överlämna rullen, och vilken normalfuntad person som helst hade gjort det, men här slog det slint i skallen. Vi tågade mot polisstationen och han överlämnade mig till en konstapel. Nu var mitt öde beseglat men det hade jag ingen aning om. Jag tänkte snacka mig ur situationen men insåg snabbt att det inget hände vad än jag sa.

[Lars Andersson]

Del 2

Jag blev sittande utanför de burar som utgjorde arrestlokal och jag är polisen i Kigoma mycket tacksam att slapp sitta i någon av burarna som härbärgerade i första hand psykiskt sjuka som man ville ha bort från gatorna. Där blev jag sittandes och när jag försökte att få något att hända så blev resultatet endast en kopp te. Ingen som helst respons på mitt ärende. Jag hade någon gång under tiden dragit ut rullen ur kameran i ett desperat försök att få någon att ta sig an och avsluta mitt ärende. Men ingen ville ha rullen och ingenting hände. Jag började fram på natten bli ganska så rädd och alla möjliga tankar snurrade i mitt huvud. Ingen visste var jag var och ingen skulle söka efter mig, och när dom saknade mig om några veckor så skulle absolut ingen leta på en polisstation. Eländes elände, inga pengar med mig att muta någon med och kameran ville jag inte ge bort. Nu var kaxigheten som bortblåst och det var nära till tårarna faktiskt. Jag funderade på att bara sticka men skräcken tog inte överhand totalt så jag stannade klokt nog kvar på min bänk. Några vita brödskivor till frukost och ytterligare te. Magnerverna på helspänn gjorde mig så illamående att jag nästan spydde. Shit, vad i hela h……e hade jag i Afrika att göra. Varför hade jag inte åkt till Indien och Afghanistan som alla andra gjorde på den tiden.

Tröttheten började ta ut sin rätt fram på tidiga förmiddagen och jag var liksom i dvala. Jag hade gett upp. Jag skulle tillbringa resten av livet på en arrestbänk i Kigoma. Kigoma mina drömmars resmål, vad har du gjort mot mig? Förtvivlan är nästan total och jag hade nog kunnat gå med på vad som helst och jag var nog beredd att erkänna spioneri bara jag fick kontakta ambassaden i Dar es Salaam. Det var det i och för sig ingen som förvägrade mig, man låtsades bara som att jag var en tillfällig gäst och telefonen fungerade ändå normalt sett bara lokalt så att ringa halvvägs över kontinenten var väl ett önsketänkande. Och vem skulle ha betalt ett sådant dyrt samtal. Artigt och trevligt bemötande, men på bänken skulle jag sitta.

Hade jag kunnat ta emot några som helst intryck så skulle jag nog ha uppfattat att något var på gång men jag märket inget förrän någon form av viktig person kom i på stationen. Relativt direkt kom han fram till mig och frågade vad jag gjorde där. Jag föll till föga och erkände direkt. Jag var här för att jag hade spionerat på Tanzanias marina försvar. Men, tillade jag utan att ens hinna dra ett andetag, jag hade inte varit medveten om vad jag gjort och jag ångrade djupt vad jag gjort. Den viktige mannen verkade ha stor makt och han hade ett stort leende på läpparna när han vände sig mot mig fast till poliserna på stationen skrek han ilsket. På swahili så jag var ju inte alls säker på vad som hände. Liten vit pojke kände sig lite bättre till mods. I alla fall någon som talade med mig. Det kanske fanns visst hopp om att få uppleva nästa födelsedag. Den viktige mannen frågade var jag bodde och jag svarade var jag bodde. Han sa att jag skulle gå dit och komma tillbaka nästa dag och ha passet med mig. I vanliga fall så hade jag ju frågat vad som skulle hända och vad jag formellt var anklagad för men jag var bara glad över att få komma iväg från stationen. Väl på rummet (som var förskottsbetalt, så ingen skulle ha saknat mig där heller förrän om en vecka) så funderade jag på att rymma. Men från Kigoma rymmer man inte. Tåget jag kom in med dagen innan hade gått tillbaka mot Dar es Salaam och nästa tåg skulle komma i nästa vecka. Båten till Kaliémie visste jag inte så mycket om men en sak visste jag. Jag hade inget visum till Congo och jag talade ingen franska. Ja, kort sagt Kaliémie var nog inget bra alternativ i alla fall. Alla alternativ måste tänkas över trots att hjärnan knappt fungerade. Shit, fånge i Kigoma. Till slut gick jag ut en stund. Lyckades få något i magen och gick sedan till sängs.

[Lars Andersson]

Nästa morgon gick jag med tunga steg mot polisstationen. Jag träffade den viktige mannen och han tog mitt pass. Utan pass i Afrika. Skräcken var åter på väg att ta överhand. Men han log hela tiden. Det kanske inte var så att jag var nära avrättningen. Hörde jag inte att han sa att det skulle snart skulle ordna upp sig. Jag måste ha hört fel. Men han log fortfarande.

Jag blir ombedd att sätta mig vid ett bord i polischefens rum och alla de högsta befälen på polisstationen står framför mig. Skall jag resa på mig? Det är väl bäst att som anklagad försöka visa lite respekt och god uppfostran. Ja det skadar väl inte i alla fall. Jag hinner bara skjuta stolen två centimeter bakåt så säger den viktige mannen att jag skall sitta kvar. Han är ganska barsk i rösten och jag känner mig väldigt liten. Bäst att göra som han säger. I Tanzania får tydligen den anklagade sitta ner och åklagarna står upp. Ja, varför inte? Man känner sig onekligen ganska liten och nedtryckt när alla stora poliser står framför en och domaren (den viktige mannen) står mellan oss. Nu kommer mannen från stranden in. Han har en stilig uniform. Han är säkert någon hög officer. Fattades bara att huvudvittnet skulle komma. Nu är jag så gott som i fängelse. Den viktige mannen tittar ömsom på mig och ömsom på poliserna och militären. Röstläget börjar bli ganska otrevligt och han ler absolut inte längre. Jag inser dock trots att hela samtalet förs på swahili att han är mer ilsken och högljudd när han har ansiktet mot dom andra än han är när han talar mot mig på swahili. Det är knäpp tyst utanför rummet. Det, under tiden jag varit på stationen, kraftiga larmet från arresten och från besökare på stationen är som borta. Det är knäpp tyst utanför. Nog för att den viktige mannen skriker och går på, men det är märkligt tyst.

Till slut vänder sig den viktige mannen mot mig ger mig filmrullen, som jag dragit ut filmremsan ur, ger mig tillbaka passet och beklagar på engelska att jag blivit illa behandlad och att han tyvärr inget kan göra åt min förstörda filmrulle. Han beklagar att personalen vid stationen inte behandlat en medborgare från det vänliga, och för Tanzania viktiga, landet Sverige på ett bra sätt och han hoppas att det jag inte skall klaga inför svenska myndigheter. Han säger att en sån här sak skulle kunna skada förbindelserna mellan våra länder och det vore för såväl landet som honom en katastrof om så hände. Han presenterar sig som näst högste ansvarige för polisen i Tanzania och berättar att han är på oanmäld blixtvisit. Han hade flugit in samma morgon och blivit väldigt förvånad när han hört varför jag satt på stationen. Han hade i mellantiden haft kontakt med militären i Kigoma och saken skulle nu vara utagerad. Hörde jag rätt? Jo, han sa att jag fick gå. Nästa tåg går om en vecka. Flyget ut är för dyrt och jag blir kvar i Kigoma minst en vecka. På den veckan hinner jag att träffa Mchuse Mzee och de andra dykarna som jobbar för Klaus Grom. Mzee och jag blir verkliga kompisar och har senare en himla massa kul ihop. Mzee finns på bild i Ad Konings Malawibok den turkosa andra utgåvan på sidan 6. Mzee som var från Dar es Salaam kommer senare att arbeta för Laif DeMason (tror jag) i Tanzaniadelen av Malawisjön. Det slutar med att jag blir kvar i Kigoma i sex veckor och vi fångar och skeppar mycket fisk till Frankfurt. En dag när vi kommer med våra lådor med fisk till flygplatsen utanför Kigoma så träffar jag Herta och Gunther Bibau på väg ut ur Kigoma med samma plan som våra fiskar. Vad gör mina bästa fiskleverantörer från Hamburg i Kigoma? Men det är som det heter en annan historia.

Några månader senare förklarar Misha Fainzilber för mig att militären har en mycket starkare maktposition i Tanzania än vad polisen har och det var troligen på grund av att jag blev överlämnad av en militär som poliserna inte vågade göra något. Poliserna visste att de borde låta mig gå men de vågade inte i och med att en hög militär hade ”lämnat in” mig på polisstationen.

Ja så kort blev det inte och det var kul att skriva, men hur skall arbetsdagen bli idag?

[Lars Andersson]

Vad roar Er???

Jag la en himla massa tid på detta inlägg och inte en enda kommentar.

Skriv att det var skit om ni tycker det, men skriv nåt. Annars gråter jag.

Jag kommer att uppfylla Draktofts "krav" på 5-10 bilder, men vad tror Ni kommer mer?

PS Är det någon som kan "konvertera" 8mm smalfilm till digital video. Har fångstmännen i Kigoma på smalfilm när de dansar kring fångsttunnorna medan vi packar fisk 1975.

" Hur har Du hunnit med allt detta och dessutom kunnat göra karriär, vara chef på en revisionsbyrå, och ha eget företag med 45 anställda i nästan tjugo år?"

Mitt svar är att lättaste sättet att hinna med mycket är att minska ner sovandet till tre timmar per natt. Det ger mig massor av extra tid medan Du sover.

[robjo]

En helt otrolig berättelse, mera sånt. Alltid roligt att för höra "direkt" ifrån platsen.

/Robban

[Lars Andersson]

Grüss Gott Europa

Har nu suttit halva natten och likt en straffånge fullgjort mitt straff. Har repriserat (ord uppfunnit att någon TVhallåa på åttiotalet) Sven Melander i "Oh Tannenbaum" och jag måste säga att han är enligt mig Sveriges bäste komiker. Steve med Lloyden, Rulle (speciellt i "Full Rulle") och som Berra i Sällskapsresan räcker för att all konkurens skall vara som bortsopad. Grattis City Gross till detta kap från 2006.

Bästa vänner, gillar ni inte Sven Melander?

Und Wilhelm. Warum hast Du ein Antwort mich nicht würtigen? Hast Oh Tannenbaum dich nicht gefallen? Ich brauche deine support für meine "inlägg". Grüss Gott Wilhelm

[Wilhelm]

Jag la en himla massa tid på detta inlägg och inte en enda kommentar.

Skriv att det var skit om ni tycker det, men skriv nåt. Annars gråter jag.

Skriv om hur negrerna brygger Carlsberg och äckligt öl i byn

Jag tror att Lars håller på o tränar på att skriva sina memoarer!

[Falköping Andreas]

Helt fantastisk berättelse lars. Rolig underhållning.

[StefanL]

Jag la en himla massa tid på detta inlägg och inte en enda kommentar.

Skriv att det var skit om ni tycker det, men skriv nåt. Annars gråter jag.

Jag kommer att uppfylla Draktofts "krav" på 5-10 bilder, men vad tror Ni kommer mer?

PS Är det någon som kan "konvertera" 8mm smalfilm till digital video. Har fångstmännen i Kigoma på smalfilm när de dansar kring fångsttunnorna medan vi packar fisk 1975.

" Hur har Du hunnit med allt detta och dessutom kunnat göra karriär, vara chef på en revisionsbyrå, och ha eget företag med 45 anställda i nästan tjugo år?"

Mitt svar är att lättaste sättet att hinna med mycket är att minska ner sovandet till tre timmar per natt. Det ger mig massor av extra tid medan Du sover.

Tycker det var en härlig berättelse! Mer sånt...

Kul!

[Tjoffen]

Skitbra Lars!
Det är ju som att läsa ett kapitel ur Darwin's dreampond av Tijs Goldschmidt
Ge oss mer!!

[Lars Andersson]

Jag tror att Lars håller på o tränar på att skriva sina memoarer!

Du har så rätt Wille. Mina barn orkar inte höra på allt "Afrikatjat". Jag har därför efter mer än trettio års uppladdning (ja, snart ramlar man väl ihop så det gäller att passa på innan liket stelnar) tagit tag i mina memoarer som är avsedda för mina barn. Jag har nyligen avslutat en terapeutisk självbiografi som handlar om mina år som företagsledare och det gav mig blodad tand. (Jo Wille, Du finns med på ett hörn i Rotaboken. Men var lugn, den kommer aldrig att publiceras)