Pelmatolapia mariae

Naturlig biotop

Arten finns naturligt i Camerun och nigeria. De lever i bräckt vatten i mangroveträsken nära kusten. De hittas även i saltvatten, inne vid kustlinjerna, där de kan föröka sig.

Föda

De är carnivora och omnivora. De äter det mesta foder som finns i handlen, men de behöver en varierad diet bestående av både animlaiskt och vegetabiliskt foder. Trots att de äter vegetabiliskt ger de sig inte på växterna, men de betar gärna av tofsalger som finns på inredning om möjlighet finns kan de med fördel ges levande föda ibland. Under rom till yngelvård äter honan lite och ingenting. Därmed är det av yttersta vikt att hon får en bra diet som hon sedan kan stå sig på i uppemot 2 veckor.

Könsskillnad

Hanen är betydligt större än honan och har långt utdragna rygg och analfenor, med röda fenkanter på rygg och stjärtfena. Honan är rundare i både kropp och fenor än hannarna. Honan har en röd färg på magen, som sträcker sig över större delen av buken.

Akvariemiljö

Vad gäller Ph-värde är de ganska flexibla, de klarar svängningar mellan 5 och 8. de kan hållas i både surt och alkaliskt vatten och anpassar sig till de flesta akvariemiljöer. Många gömställen i form av krukor, grottor och växtlighet är att föredra.

Beteende & lek

Arten är en parbildande substratruvare, de lägger rommen på en stock eller i en kruka, finns inte det så gräver de ut en grop i gruset där rommen läggs, för att sedan kläckas efter några dagar. För att få ett stabilt par bör man införskaffa 6-8 ungdjur, och låta dem para ut själva. När ett par har bildats bör övriga flyttas undan, annars löper de stor risk att bli utmobbade och ihjälslagna av paret. Efter att ett par har bildats kan det dröja ett tag innan de faktiskt leker. Honan vaktar rom och yngel, medans hanen vaktar revirets yttre gränser, de är mycket aggressiva under denna period. Det är inte ovanligt att närgångna fiskar går en säker död tillmötes. Under leken får hanen en mycket vacker olivgrön metallicfärg, och de svarta prickarna framträder i kraftig kontrast till resten av kroppen. Hanen kan även få en röd fläck på magen. Honan behåller sin diskreta färg, men blir djupt blodröd över det mesta av buken. När ynglen blivit frisimmande, försvarar båda föräldrarna, mycket aggressivt sin avkomma.

Allmänt

Mariacikliden blir rätt stor, åtminstone hanen kan bli uppemot 35 cm, honan blir sällan större än 20-25cm. De lämpar sig inte i sällskapsakvarium, då de blir aggressiva och tenderar att ta över större delen av akvariet under lek och yngelvård. De bör gå med andra större ciklider som kan försvara sig. Det har hänt att hanar har slagit ihjäl fullvuxna påfågelciklider under lek och rom/yngelvård. När de inte har rom och yngel är de rätt fredliga, men de kan vara mycket ofördragsamma mot den egna arten.