Arten förekommer naturligt i Östafrika med en utbredning som täcker Victoriasjön och dess angränsande sjöar Kyoga, Nabugabo, Edward, George, Kachira och Nakavali. Den återfinns även i Kazingakanalen samt i Semlikifloden. Arten är endemisk för detta område som omfattar avrinningsområdena för sjöarna Victoria, Edward och George.
Den lever i de grunda, vegetationsrika strandzonerna i Victoriasjön och dess angränsande vatten. Den föredrar ofta områden med stenigt eller blandat substrat, där grottor och klippor erbjuder skydd bland vattenväxter.
I naturen äter den främst snäckor som den maler sönder med sina specialiserade svalgben (Greenwood, 1974: 18). I Viktoriasjön äter den nästan uteslutande tjockskaliga snäckor av släktena Melanoides och Corbicula. Den äter även insektslarver och små kräftdjur samt en del vegetabiliskt material. I akvarium bör den matas med högkvalitativt fling- eller granulatfoder, kompletterat med fryst eller levande foder.
Hanen är större och har en intensiv gulorange färg med blåa inslag på kroppen samt tydliga äggfläckar på analfenan. Honan är mindre, gråbrun och saknar de starka färgerna.
Använd finkornigt sandsubstrat och skapa rikligt med grottor och gömställen med stenar och rötter för att den ska kunna bilda revir. Välj robusta växter som fästs vid inredningen eller tåliga flytväxter, och ha en måttlig belysning för att framhäva den. Bör hållas ihop med andra tuffare medelstora ciklider, exempelvis andra tuffare viktoriaciklider eller malawiciklider ur exempelvis släktet Protomelas.
Arten är en maternell munruvare. Leken sker oftast på en platt sten eller i en grop som hanen grävt i bottenmaterialet. Efter att honan lagt äggen plockar hon omedelbart upp dem i munnen för att ruva. Efter leken lämnar honan hanens revir för att söka skydd på en lugnare plats medan hon ruvar äggen tills ynglen är frisimmande. Hanen är polygam och stannar kvar i sitt revir för att försvara det och locka till sig andra honor.
Arten och släktet beskrevs 1904 av Jacques Pellegrin baserat på fiskar insamlade av den franske entomologen Charles A. Alluaud i Kavirondo Bay vid Victoriasjön. Intressant nog är detta nästan exakt samma plats varifrån de allra första Viktoria-cikliderna till Sverige insamlades 1977.
Biologiskt är arten känd för sin effektivitet i snigelbekämpning tack vare sina kraftiga svalgkäkar och har därför inplanterats i många afrikanska vattendrag. Till skillnad från många andra viktoriaciklider är det normalt för den att se något insjunken ut under magen, vilket hos andra arter ofta kan tolkas som ett sjukdomstecken.
Arten är aggressiv mot artfränder och hålls bäst i grupp med en övervikt av honor, för att sprida hanarnas aggressioner.
Boulenger, G. A. 1906. Description of new fishes discovered by Mr. E. Degen in Lake Victoria. Annals and Magazine of Natural History, Series 7, Vol. 17 (97).
| Nummer | Artikel |
|---|---|
| 200802 | Guide till viktoriaciklider |
| 198210 | Kommentar: Hedmans snygging |
| 201701 | Vetenskapskrönikan |
| 201704 | Victoriasjöns framtid |
| 199204 | Viktoriaciklider |
| 198601 | Viktoriasjön och dess ciklider |