Bakgrunden till min diskussion om evolution
Jag håller just nu på att studera en kurs i evolutionsbiologi på Göteborgs Universitet för skojs skull. Det innebär även att man nöjet att vara på fältdagar på Tjärnö Marinbiologiska Laboratorium utanför Strömstad, vilket jag precis kommit hem från. En sak som är klar är att när man diskuterar evolution och artbildning med kurskamrater, doktorer och professorer så får man en HELT annan syn på vår hobby och det som diskuteras här på forum. Jag rekommenderar verkligen alla att studera denna distanskurs, iallafall om man är sugen på att uppleva en orgie i AHA-upplevelser.
Experiment med snäckor
Iallafall så tänkte jag berätta om ett litet experiment vi gjorde som gick ut på att samla in samma art av snäcka (Littorina saxatilis) från två olika ställen, endast 100 meter ifrån varandra. Det ena stället vad skyddat från vågor (den kallar vi S-morf) och det andra stället var exponerat av vågor (den kallar vi E-morf). Det visade sig då att denna art såg helt olika ut på dessa två oliak ställen, endast 100 meter ifrån varandra! S-morfen var mycket större, hade tjockt skal, var tyngre och rörde sig knappt alls. E-morfen var liten, lätt, hade mycket tunnt och bräckligt skal och rörde sig en hel del! Såfort den fick en chans stack den iväg åt något håll. (Vi gjorde även tester i akvarium). Ingen som inte visste skulle gissa att detta var samma art. De skiljde sig, inte bara till storlek och utseende, utan även otroligt mycket till beteendet.
Varför så olika inom samma art?
Då kan man ju fråga sig varför de beter sig och ser så olika ut? Jo, S-morfen är ju vädigt utsatt av predation med alla strandkrabbor som finns på klippstränderna samt fåglarna som lätt kommer åt där inte vågskvalpet finns. Därför har selektionstrycket gjort att de med tjockt skal som lyckas klamra sig fast vid stenarna har gynnats och då även varit mest framgångsrika med att föra sina gener vidare.
E-morfen måste vara rörlig och hela tiden anpassa sig till att optimera sin position på berget så att den inte sköjls bort. Det gäller att inte hamna i det värsta skvalpet! Döden för en E-morf är om den sköljs bort av en våg och slungas ut i havet. På botten, 10 meter ner finns krabbor och då e det kört! Den har alltså inte behövt utveckla ett tjockt skal på grund av obefintlig predation eftersom krabbor och fåglar inte kommer åt.
Borde inte detta resultera i två arter?
Hur kommer det sig att det är samma art? Jo! Om ni tänker er en lång strand med massor av vikar och utbuktningar där S-morfen finns i vikarna och E-morfen finns på de exponerade, yttre delarna av stranden, så finns det ju ett mellanting (mitt i viken) där en hel del snäckor också kommer finnas. Där finns en mellanform som inte är anpassad till varken den lugna klippstranden eller den exponerade klipphällen. Genom denna mellanvariant sker en hel del genflöde mellan S-morfen och E-morfen. Barriären mellan populationerna är alltså inte så stor eftersom genföldet finns mitt i viken. Däremot är chansen att en E-morf skulle hoppa 100 meter rakt över havet och para sig med E-morfer på nästa "utbuktning" ytterst minimal. Alltså är barriären mellan genflödet mellan E-morfer mycket större än mellan S- och E-morfer, vilket leder till att artbildning inte sker.
Det kan även vara bra att veta att avkomman från Littorina saxatilis sköjls inte bort i havet utan de kryper helt enkelt ut ur skalet och lever i princip på samma kvadratmeter som föräldradjuren.
Så vad är poängen med detta då?
En av tjejerna på kursen hade även studerat fiskar och där diskuterade de hur många arter av fiskar det finns. Då svarade föreläsaren ungefär: "Ja, det beror ju på hur de där ciklidmänniskorna vill ha det", precis som om de som artbestämmer ciklider är knäppgökar! Och det är klart, att om man följer biologiska artdefinitionen att "En art är de som kan para sig med varandra och få fertil avkomma" så är i princip alla ciklider i, exempelvis Malawisjön en enda art, hur olika de än är.
(Jag använder malawisjön som exempel för att jag håller mest på med Malawiciklider samt att populationerna finns ganska nära varandra...)
AHA!!
Snäckorna fick mig att inse att variation inom en art inte kan beskrivas av utseende, eller ens beteende. En blå ciklid som gräver i sanden efter föda kan vara samma art som en röd som äter från öppet vatten. Akvarister hakar upp sig på utseende otroligt mycket, frågan är varför artbestämmarna gör det?
Frågor
Det finns mycket att diskutera kring detta, helt klart, och de som vill får gärna haka på och kommentera detta angående vad de tror.
- Är det en enda art vi håller på med?
- Hur kommer det sig att alla malawiciklider kan para sig och få fertil avkomma?
- Är Malawisjön ett undantag i biologin och evolutionen?
- Varför hakar vi akvarister upp oss på utseende och beteende när vi bestämmer arter när det egentligen är generna vi skall titta på?
Hoppas några hakar på diskussionen för det är rätt intressant och det hade varit tråkigt om jag skrev allt i onödan
Jag håller just nu på att studera en kurs i evolutionsbiologi på Göteborgs Universitet för skojs skull. Det innebär även att man nöjet att vara på fältdagar på Tjärnö Marinbiologiska Laboratorium utanför Strömstad, vilket jag precis kommit hem från. En sak som är klar är att när man diskuterar evolution och artbildning med kurskamrater, doktorer och professorer så får man en HELT annan syn på vår hobby och det som diskuteras här på forum. Jag rekommenderar verkligen alla att studera denna distanskurs, iallafall om man är sugen på att uppleva en orgie i AHA-upplevelser.
Experiment med snäckor
Iallafall så tänkte jag berätta om ett litet experiment vi gjorde som gick ut på att samla in samma art av snäcka (Littorina saxatilis) från två olika ställen, endast 100 meter ifrån varandra. Det ena stället vad skyddat från vågor (den kallar vi S-morf) och det andra stället var exponerat av vågor (den kallar vi E-morf). Det visade sig då att denna art såg helt olika ut på dessa två oliak ställen, endast 100 meter ifrån varandra! S-morfen var mycket större, hade tjockt skal, var tyngre och rörde sig knappt alls. E-morfen var liten, lätt, hade mycket tunnt och bräckligt skal och rörde sig en hel del! Såfort den fick en chans stack den iväg åt något håll. (Vi gjorde även tester i akvarium). Ingen som inte visste skulle gissa att detta var samma art. De skiljde sig, inte bara till storlek och utseende, utan även otroligt mycket till beteendet.
Varför så olika inom samma art?
Då kan man ju fråga sig varför de beter sig och ser så olika ut? Jo, S-morfen är ju vädigt utsatt av predation med alla strandkrabbor som finns på klippstränderna samt fåglarna som lätt kommer åt där inte vågskvalpet finns. Därför har selektionstrycket gjort att de med tjockt skal som lyckas klamra sig fast vid stenarna har gynnats och då även varit mest framgångsrika med att föra sina gener vidare.
E-morfen måste vara rörlig och hela tiden anpassa sig till att optimera sin position på berget så att den inte sköjls bort. Det gäller att inte hamna i det värsta skvalpet! Döden för en E-morf är om den sköljs bort av en våg och slungas ut i havet. På botten, 10 meter ner finns krabbor och då e det kört! Den har alltså inte behövt utveckla ett tjockt skal på grund av obefintlig predation eftersom krabbor och fåglar inte kommer åt.
Borde inte detta resultera i två arter?
Hur kommer det sig att det är samma art? Jo! Om ni tänker er en lång strand med massor av vikar och utbuktningar där S-morfen finns i vikarna och E-morfen finns på de exponerade, yttre delarna av stranden, så finns det ju ett mellanting (mitt i viken) där en hel del snäckor också kommer finnas. Där finns en mellanform som inte är anpassad till varken den lugna klippstranden eller den exponerade klipphällen. Genom denna mellanvariant sker en hel del genflöde mellan S-morfen och E-morfen. Barriären mellan populationerna är alltså inte så stor eftersom genföldet finns mitt i viken. Däremot är chansen att en E-morf skulle hoppa 100 meter rakt över havet och para sig med E-morfer på nästa "utbuktning" ytterst minimal. Alltså är barriären mellan genflödet mellan E-morfer mycket större än mellan S- och E-morfer, vilket leder till att artbildning inte sker.
Det kan även vara bra att veta att avkomman från Littorina saxatilis sköjls inte bort i havet utan de kryper helt enkelt ut ur skalet och lever i princip på samma kvadratmeter som föräldradjuren.
Så vad är poängen med detta då?
En av tjejerna på kursen hade även studerat fiskar och där diskuterade de hur många arter av fiskar det finns. Då svarade föreläsaren ungefär: "Ja, det beror ju på hur de där ciklidmänniskorna vill ha det", precis som om de som artbestämmer ciklider är knäppgökar! Och det är klart, att om man följer biologiska artdefinitionen att "En art är de som kan para sig med varandra och få fertil avkomma" så är i princip alla ciklider i, exempelvis Malawisjön en enda art, hur olika de än är.
(Jag använder malawisjön som exempel för att jag håller mest på med Malawiciklider samt att populationerna finns ganska nära varandra...)
AHA!!
Snäckorna fick mig att inse att variation inom en art inte kan beskrivas av utseende, eller ens beteende. En blå ciklid som gräver i sanden efter föda kan vara samma art som en röd som äter från öppet vatten. Akvarister hakar upp sig på utseende otroligt mycket, frågan är varför artbestämmarna gör det?
Frågor
Det finns mycket att diskutera kring detta, helt klart, och de som vill får gärna haka på och kommentera detta angående vad de tror.
- Är det en enda art vi håller på med?
- Hur kommer det sig att alla malawiciklider kan para sig och få fertil avkomma?
- Är Malawisjön ett undantag i biologin och evolutionen?
- Varför hakar vi akvarister upp oss på utseende och beteende när vi bestämmer arter när det egentligen är generna vi skall titta på?
Hoppas några hakar på diskussionen för det är rätt intressant och det hade varit tråkigt om jag skrev allt i onödan
Kommentar