Annons
Återfinns i grunda vattendrag över sandig botten i måttligt till relativt snabbt strömmande klarvatten i Amapa, Brasilien och Franska Gyuana. Då vattendragen ofta rinner genom skog saknas det inte skugga och gott om skydd från nedfallna grenar och rötter. Större stenar förkommer också.
Naturligt söker den föda i bottenlagret genom att sila sanden genom gälarna, på jakt efter mindre vattenlevande organismer och insekter. Förmodligen äter den även vissa växtdelar i naturen. I akvarium kan man kompensera med fryst artemia, daphnier eller liknande men den tar också finhackade räkor, musslor och sjunkande pellets. Vegetabilisk kost ska ingå och tinade, skalade och mosade gröna ärtor äts med förtjusning. Spenat och ett bra vegetabiliskt flingfoder fungerar. Man ska tänka på att den är en långsamt ätande fisk, så om möjligt är det bra att mata flera gånger dagligen. Ges födan rikligt och mer sällan och det finns glupskare medinnevånare blir den lätt utan.
Mycket svårt att skilja könen åt. I vuxen ålder syns hannarna lite kraftigare och större, med längre utdragna fenstrålar.
Ett akvarium med stor bottenyta framför ett högt är att föredra. Det är en storvuxen art som blir gott och väl över 20 cm, så en grupp på sex individer kräver en bottenyta på 120-30 x 60 cm. Finkornig sand med öppna ytor varvat med skrymslen under stora grenar och rötter samt några flata stenar för lek gör att den trivs. Vill man ha växter bör det vara ej så ljuskrävande då svagare, dämpad belysning är att föredra. I för stark belysning står denna art annars ofta och söker skugga där den finns. Vanligt kranvatten fungerar bra, även om den kommer bäst till sin rätt i ett inte alltför hårt vatten med ett PH med dragning åt surt och en temperatur på 26-28 grader.
Vill man hysa arten i ett större akvarium med andra arter bör man välja likasinnade, då den annars blir alltför tillbakadragen.
Arten är en lugn och ibland nästintill skygg fisk som sällan går upp till ytan, men med dämpad belysning uppträder den säkrare. Den är fridfull, men interna gräl mellan artfränder förekommer utan skadekonsekvenser. Gentemot andra arter är den försiktig och trivs inte med för livliga, aggressiva arter.
Den är en ovofil munruvare och får ses som biparental munruvare, även om honan är den som oftast direkt tar upp romkornen efter lek och ruvar fram till dess ynglen första gången släpps ut, då hanen blir delaktig och de bägge växelvis ger ynglen skydd i munnen. Dock kan hanen ibland även ruva rommen. Vid en temperatur på 26-28grader blir ynglen frisimmande efter 11-12 dagar. Leken förbereds med ett stilla uppvaktande, ofta från hanen, relativt kort tid innan lek. En flat sten tycks vara det som föredras där honan lägger 4-6 romkorn åt gången som hanen genast befruktar och som direkt tas om hand, oftast av honan. Leken brukar vara över inom en timme.
Satanoperca sp. "redlip" förväxlas lätt med Satanoperca jurupari, som i mycket gällande kroppsform och mönsterteckning och färg kan vara snarlik. Det är lätt att förstå, då de karakteristiska orangeröda läpparna och nospartiet som särskiljer och utmärker arten inte framträder tidigare än vid 10-12 cm storlek.
Som övriga arter i släktet blir den inte könsmogen förrän vid två års ålder cirka. Den är inte heller en utpräglat parbildande art, så bäst är att ha en grupp på helst sex individer. Håller man den i grupp blir den också mindre skygg och man har en givande art att hålla.
Pablo Tärning
| Nummer | Artikel |
|---|---|
| 201802 | Nybörjare på jordätare |
