Annons
De lever i mindre till medelstora vattenflöden som går genom kraftigt bevuxna områden med överhängande buskage vilket ger skugga åt fiskarna invid flodbankerna. Vattnet går från klart till rena svartvatten där vattnet är mjukt och har ett neutralt pH. Vanligvis saknas vegetation i vattnet men det kan förekommer crinumlökar och näckrosor. Botten består av fin sand, lera eller slam från nedbruten biologisk material. Det förekommer också bitvis gott om nedfallna grenar, träd och löv som bildar effektiva gömställen och grottor till fiskarna.
I naturen är de allätare men föredrar insekter och deras larver som de letar fram i bottensubstratet, men äter även halvt nedbrutna växtdelar och aufwuchs som växer på bottnen. I akvarium föredrar de att äta från botten och därför är långsamt sjunkande pellets att föredra. Varva gärna med levande foder eller fryst mat i form av exempelvis artemia, mygglarver och mysis.
Svårt att se skillnad på könen då de är små. Hanen blir dock med tiden något större får en brantare panna och något spetsigare och längre fenstrålar på de opariga fenorna (analfenan, ryggfenan och stjärtfenan). Hanens bakre del av stjärtfenan får rödaktiga ränder. I sällsynta fall kan dessa sträcka sig längs hela fenan. Honor får liksom hos Pelvicachromis en rundare mage med skarpare rosa ton än hanen, speciellt under lek. Honorna får också ett gult eller rosaskimrande område på ryggfenan och ibland på övre delen av stjärtfenan.
Det är en skygg och lugn art och det är därför lämpligt att inreda med gott om gömställen i form av rötter stenar och växter. Då de är grottlekande är det bra om akvariet inreds med grottor eller rötter som läggs så grottliknande utrymmen bildas. Även halva kokosnötter går att använda för att bilda lekgrottor. Går bra att hålla med andra arter om akvariet är stort nog. Arter som Afrikanska killifiskar, gurami och arter från Pelvicachromis-släktet brukar går utmärkt att hållas ihop med arten. B. riomuniensis är en av de robustare av arterna i släktet och kan hållas i ganska hårt vatten, åtminstone i vatten med konduktivitet på upp till 600 microsiemens.
I naturen leker de hela året men totalt sett är det högre aktivitet på lek under regnperioden. Arten är parbildande ovofila munruvare. Arten leker helst i grottor eller grottliknande formationer. Efter att äggen är lagda tar honan dem omedelbart i munnen och börjar munruvningen. Efter andra dagens ruvning byter föräldrarna av varandra flera gånger i om dagen, vilken är ett spännande beteende att iaktta. Detta pågår till ynglen är frisimmande vilket brukar ske 10-12 dagar efter leken. Därefter kan föräldrarna ta in ynglen i munnen vid fara ytterligare en vecka. Yngelvården sker totalt under cirka sex veckor. En lek brukar ge upphov till 40-50 yngel.
Namnet är taget från floden där typexemplaret fångades, Rio Muni. Arten bedöms som hotad av IUCC, men den odlas på i Europa och det går att få ta på exemplar.
Thys van den Audenaerde, Dirk F.E.. 1981. "Afrikanische Cichliden. I. Buntbarsche aus Westafrika". Tetra
Lamboj, Anton. 2004. "The Cichlid Fishes of Western Africa". Birgit Schmettkamp Verlag.
| Nummer | Artikel |
|---|---|
| 202004 | Favoriter |
