Annons
L. brevis finner man på ett varierande vattendjup av 6-8 meter och ända ner till 50-60 m, där dess naturliga livsrum består av en sand- och slambotten översållad med Neothaumasnäckans tomma skal.
Foderfrågan är inget problem, allt foder av lämplig storlek slinker ner. Mycket lämpligt foder är artemia och cyklops, vilket ätes av både de vuxna fiskarna samt eventuella yngel och halvvuxna individer.
Hanen betydligt större och kraftigare samt markant spetsigare fenor än honan. Honor får en gul mage när hon blir könsmogen och har rundare former än hanen.
L. brevis hålls lämpligast i ett något mindre akvarie med en bottenbeläggning bestående av fin sand kompletterat med tomma snäckskal av den typ som påminner om Neothauma-snäckan, exempelvis skal från vinbärssnäckor.
En mycket anpassningsbar liten ciklid som dock kommer bäst till sin rätt i ett vatten som efterliknar dess naturliga hemvist, dvs ett Ph omkring 8,2-8,4 och vattentemperatur omkring 26 grader.
En liten och relativt fredlig ciklid, som tillbringar sitt liv helt och hållet kretsande kring de tomma snäckskalen, som utnyttjas både som gömställe undan rovfiskar och som leksubstrat. Vid leken simmar först honan in i det utvalda snäckskalet därefter följer hanen, de avger sina respektive könsprodukter och backar ut ur snäckskalet medan de med bröstfenornas hjälp fläktar in hanens spermier ända in till de innerst belägna rom- kornen. Detta beteende (att både hanen och honan samtidigt vistas inne i snäckskalet), är ganska ovanligt ibland detta släkte.
Som regel är det honan som står för skötseln av rommen, hon avlägsnar obefruktade ägg och fläktar då och då in friskt,syrerikt vatten in i snäckskalet. Ca 72 timmar efter leken kläcks rommen. Efter 8-12 dagar börjar de första ynglen titta fram vid snäckskalets öppning, de tar direkt nykläckt artemia, och efter ytterligare några veckor - frånsilade cyklops. Ynglen lämnar rätt snart sin skyddande barnkammare. De återvänder sällan tillbaka in i snäckan då de en gång lämnat den.
L. brevis dök upp på ciklidmarknaden 1979, då under felaktigt namn (Lamprologus ocellatus). De som hade skaffat sig denna nyhet slet sitt hår i förtvivlan över uteblivna lekar. Senare har det visat sig att de första importerna av denna fisk enbart bestod av hanar. Vid fångsten i sjön hade man skakat ut fiskarna ur sina snäckskal, vad man då inte kände till var att det fanns två fiskar inuti snäckskalen. Den fisk som trillade ut varhanen, då han befann sig närmast öppningen.
