Nordiska Ciklidsällskapet
Ciklidbladet - Nordens bästa akvarietidning


P. polleni och P. Bleekeri

Av: Tonny Brandt Andersen


Innehåll:
Ciklidfronten
Tr. moori "röd regnbåge"
"Cichlasoma" maculicauda
P. polleni och P. Bleekeri
Apistogramma juruensis
Märkliga upptäckter hos Röd Zebra
Ps. sp. "Daktari"
Ciklidstämman i Stockholm
Föreningsnytt
Bujurquina vittata
Teleogramrna brichardi Poll, 1959
Hemichromis letourneuxi
Ps. sp. "Elongatus Chewere"
Det startade för några år sedan. Plötsligt kunde man, vid samma tidpunkt, läsa om spännande ciklider i flera av världens ciklidtidskrifter. Man pratade om nya importer av ciklider från Madagaskar. Madagaskar är en stor ö, som är belägen öster om södra Afrika. Egentligen kanske det inte är så speciellt, men vi känner till att utvecklingen där tagit en speciell vändning genom annat liv på ön. Ett exempel är halvaporna. Med hänsyn till cikliderna är det också tal om en speciell utveckling som delvis kan sökas i öns historia. Madagaskar och Indien har hängt ihop med Afrika för många miljoner år sedan. Indien och Madagaskar har börjat avlägsna sig från Afrika, dock har Indien avlägsnat sig mycket längre. Det är faktiskt det område som har avlägsnat sig längst och därmed lämnat Madagaskar efter sig, som har varit totalt isolerat i nästan 165 miljoner år. Det intressanta är att cikliderna på Madagaskar är närmare besläktade med cikliderna (Etroplus-släktet) i Indien. Man talar faktiskt om att utvecklingen har stått still på Madagaskar och betraktar dessa arter som "gamla" ciklider. Med detta menas till exempel att ynglbiologin hos några av Madagaskars ciklider representerar den ursprungliga yngelbiologin, varifrån många spetsfundigheter, till exempel munruvning, bobyggande och liknande, har utvecklats ifrån. En representant från en sådan "gammal" yngelbiologi är Paratilapia polleni, som har studerats i stora bassänger på American Museum of Natural History i New York.Lite historiaDet var en holländsk ichtylog, P. Bleeker, som 1868 beskrev Paratilapia polleni, utifrån fisk som fångats vid Nosy Be i Madagaskars nordvästligaste område. 1882 blev ännu en Paratilapia-art beskriven. Det var H. Sauvage som uppkallade arten efter P. Bleeker, som hade ställt upp släktet 14 år tidigare. Paratilapia bleekeri fångades nära huvudstaden Antananarivo, i sumpområden. Dessa två arter blev dock 1904, i och med Jacques Pellegrins revision, räknade som en art och namnet Paratilapia bleekeri blev hänvisad till en plats som synonym. Båda arterna liknar också varann mycket, dock har Paratilapia bleekeri stora vita fläckar på en svart grundfärg, medan fläckarna hos Paratilapia polleni är mycket små och i större antal.Paratilapia polleniSom jag nämnde tidigare kom Paratilapia polleni till USA, där de odlades 1991. Yngel från denna odling spreds till akvarister i USA och Europa. Genom en grossist i Sverige fick jag möjlighet att skaffa mig en liten grupp av dessa ungfiskar, men jag kunde inte odla vidare på dem. Det visade sig att gruppen fungerade bra ihop i ett 250-litersakvarium. Men när det såg ut som ett par hade skilt ut sig, och därmed upptakt till lek, flyttade jag de andra fiskarna till ett annat akvarium. Då gick hanen lös på honan som blev illa skadad. Jag fann det därför bäst att sätta tillbaka de övriga fiskarna, så alla blev samlade igen, och hanens aggressivitet inte enbart gick ut över en fisk. Under en period fungerade allt bra. Men så en dag dog alla plötsligt - utan någon synbar anledning som sjukdom eller liknande. Jag misstänker dock det levande foder (nyfångat) som de fick dagen innan då även andra fiskar i akvariekällaren dog.Sedan dess har jag inte sett några exemplar av Paratilapia polleni som med sina 25 cm är en ciklid för stora akvarier. Dock finns det avbildat två varianter av P. polleni i det femte bandet av Mergus Atlas. Jag har därför inte upplevt leken, och därmed själv sett, hur fisken lägger sina 1 000 till 5 000 ägg i klasar, lite i stil med vår inhemska gädda. Häftiga bilder med äggklasar som hänger i en trärot kan ses i tidskriften "Cichlid News", juli 1993.Paratilapia bleekeriNär jag nu delar upp arten (Paratilapia polleni, övers. anm.) i två arter beror det på att Paratilapia bleekeri senare blev erkänd som en självständig art. Grunden till detta börjar egentligen med en amerikansk grossist, som beställer några Paratilapia bleekeri och samtidigt har Paratilapia polleni i sina akvarier. John O´Mally, som han heter, fick se båda arterna i deras skrämselteckning, alltså det färgmönster de har när de är rädda. Därmed blev han uppmärksam på flera detaljer som skilde dem åt, men inte bara detta utan även kroppsbyggnaden skilde sig åt.Båda arterna har sitt utbredningsområde i de östliga och nordliga delarna av ön. Man kan hitta dem i samma flodsystem på flera ställen, men då lever de inte i samma områden av floden. De är alltså knutna till var sin nisch. Paratilapia bleekeri, som bara blir 18 cm, kom till hobbyn från Frankrike. Det var två fransmän, Jean-Claude Nourissat och Frédéric Defond, som 1991 respektive 1988-1989 reste till Madagaskar för att fånga och undersöka så många ciklidarter som möjligt. Resor med stor succé med hänsyn till nya arter, men de fick sannerligen betala ett högt pris. Därför kunde man i ciklidårsboken läsa ett minnesord till minne av Defond, som blev tagen av en krokodil under fångst av Paratilapia polleni. Paratilapia bleekeri blev sedan odlad i Frankrike och, via Uwe Werner, kom till Skandinavien varifrån jag fick sex exemplar från en kamrat i Stockholm. Christer Fredriksson är en känd odlare och en mycket aktiv medlem i Nordiska Ciklidsällskapet. Kommer du till Stockholm är hans affär Akvarielagret verkligen värt ett besök.Med erfarenhet av Paratilapia polleni placerade jag mina nyförvärvade Paratilapia bleekeri i ett 250-litersakvarium, men när de började bli större, var det en kamrat (Jan Sørensen från DCS) med större akvarium som övertog fiskarna.Jag fick tyvärr inga yngel, eller uppleva någon lek, men Jan har haft ägg av dem. I hans akvarium grävdes en liten fördjupning i bottenlagret och där lade honan sina ägg i en avlång klase. Honan stod över klasen och viftade friskt vatten över äggen med sådan kraft att om inte äggen varit ihopklistrade i en klase hade de varit spridda i hela akvariet. Dessa observationer stämmer väl överens med vad man kan läsa i artikel_arkiv om Paratilapia polleni, till exempel av Dr Paul V. Loiselle och Melanie Stiassny som skriver: "Äggen är inte häftade till substratet individuellt. Varje ägg har en lång klibbig tråd som klibbar ihop med en annan tråd. Det färdiga resultatet är ett centralt "rap" till vilket flera hundra ägg är häftade. När äggen avges i en grupp på bottenunderlaget blir resultatet helt enkelt en mycket lång sträng av ägg som under honans kraftiga viftningar samlar sig till en flera lager tjock klump."Jag har från Uwe Werner fått reda på att leken hos honom förgicks av att hans Paratilapia bleekeri bet av alla bladen av en Anubias och att äggen därefter lades i klasar i rotsystemet. Uwe Werner berättade också att de flera gånger använt sig av hålor när de leker. Det är alltså en mycket allsidig art som är en riktigt spännande bekantskap. Arten lägger omkring 3 000 ägg, men är inte de bästa yngelvårdarna, varför det kan rekommenderas att ta ett par hundra ägg åt sidan för att kläcka dem artificiellt. Uppfödningen av ungarna vållar inga problem. De tar snart Artemia.MadagaskarVi har nu i Danmark sett några få av de elva arter av ciklider som finns på Madagaskar, och det är säkert på tiden att ni blir uppmärksamma på öns sötvattensfauna också. Madagaskar är en ö som är mycket härjad av skogsskövling. Det leder till att det tunna lager av jord som krävs för att växter ska gro, förs ut av floderna i havet. Det är så allvarligt att de amerikanska rymdfärjorna har kunnat ta kort från rymden, där det tydligt ses att flodernas utlopp i havet färgas brunt av medförd jord. Om detta fortsätter kan man inte återplantera träd och buskar, vilket för med sig ändrade livsförhållanden för de många endemiska djurarterna. Inte bara ovan vatten utan även i floderna. I Brasilien har man börjat att göra den lokala befolkningen intresserad av områdets fauna genom att de kan sälja traktens djur till den övriga världens hobbyfolk. Till exempel finns en odlingsanläggning (dammodling) i Amazonas, där man nu odlar kardinaltetra för export. En ny utveckling, som kan gagna lokalbefolkningen, och därmed göra dem mindre beroende av att avverka och bränna skogsområden för att odla den magra jorden.Arterna i Paratilapia-släktet är bara en försmak. Det finns andra snygga och spännande arter på väg mot våra breddgrader. Håll bara ögon och öron öppna, så får du kanske en dag möjligheten att anskaffa exempelvis: Paretroplus dami, P. petiti, P. kieneri, P. polyactis eller P. maculatus. I USA odlas många av dessa arter kommersiellt. Släktnamnet på de sistnämnda ger en antydan om de nära banden till de tre arterna i det indiska släktet Etroplus.