|
Vad betyder namnet?
Av: Don S. Johnson
|
|
* Materialet har hämtats från CompuServe's dator informations service
FISHNET.
De flesta hobbyister refererar till de systematiska fisknamnen som
"latinska namn". Nåväl, de flesta namnen är på latin, men något som
kanske förvånar dig är att rätt många av de systematiska namnen
härstammar från grekiskan och skrivs med latinska ändelser. Hobbyister
vägrar ofta att använda fiskens systematiska namn, även om de anser
att terminologin är nödvändig för att undvika förvirring: Många fiskar är
kända under olika populärnamn i olika delar av världen, ibland t.o m. i
olika delar av en och samma stad.
Att inte använda systematiska namn är inget annat än intellektuell
lathet. Alla i akvariehobbyn inblandade behöver någon gång bekräfta en
identifikation. Försök själv någon gång att identifiera en inte alltför
vanlig fisk genom dess populärnamn.
Redan de gamla grekerna...
Det första försöket att dela djurvärlden i någon form av gruppering
gjorde Aristoteles. Han försökte att dela upp djuren genom två
huvudprinciper: De blodfyllda - inkluderande fyrfota levandefödare,
fyrfota äggläggare, valar och deras likar samt fiskar - och de utan blod.
Eftersom kroppsvätskorna hos många ryggradslösa djur är klar, utgick
Aristoteles från att dessa djur var utan blod. Aristoteles lära höll i
århundraden, och hans efterföljare fortsatte på den inslagna vägen. En
annan tidig klassificerare värd att nämna var Albertus Magnus (Albert den
Store): Dominikan-munk och biskop av Regensburg i Tyskland, som
innan han drog sig tillbaka 1262 fullbordade ett verk om djur. Hans bok
blev den första att inte bara ange djurens namn på grekiska och latin,
utan också med en hänvisning till de lokala benämningarna. Kanske är
det Albertus vi skall klandra för oenigheterna mellan populärnamnen och
de vetenskapliga namnen. Den man som helt riktigt kallas för zoologins
fader är Conrad Gesner. Gesner, som var läkare i 1500-talets Zürich, dog
1565 av pesten. Före sin död skrev Gesner ett flertal böcker, varav den
viktigaste Historia animalum skrevs 1551. I detta uppslagsverk försökte
Gesner att systematisera de djur han beskrev, men koncentrerade sig
endast på utmärkande yttre skillnader. Volym IV av Historia animalis
behandlar fiskar och andra vattenlevande djur.
Carl von Linné
Vi har att tacka en svensk prästson för den nuvarande biologiska
nomenklaturen. Läkaren Carolus Linnaeus avslutade sina medicinstudier
i Uppsala vid 27 års ålder och blev sedermera (1741) professor i botanik
vid samma universitet. Innan han erhölls sin professorstitel skrev han
1735 en bok: Systema naturae. Boken hann tryckas i 16 upplagor före
författarens död. I 1753 års upplaga framförde Linnaeus sin teori om den
binära nomenklaturen, som vi fortfarande använder oss av idag. Detta
blev hans största bidrag till biologivetenskapen.
Latinska namn
Eftersom Linnaeus skrev på latin, liksom alla lärda på hans tid, kom det
att bli gällande praxis att skriva vetenskapliga namn på latin, vilket vi ju fortsatt med ända till våra dagar. Även om Linnaeus (eller Carl von Linné som han hette efter att ha blivit adlad för sina vetenskapliga insatser) först inkluderade en rad framlagda regler för namngivning av växter och djur i Fundamenta botanica (1736), var det inte förrän 1867 som ett officiellt och universellt accepterat regelverk sattes i bruk. Det kallas Den Zoologiska Koden. Den publiceras och uppdateras av den internationella zoologiska kongressen. Koden anger rutiner för namngivning av familjer, släkten och arter.
Lär av namnen
Om man vet det vetenskapliga (eller mera korrekt - det systematiska)
namnet hjälper det dig att göra dig en föreställning om en fisk som du
aldrig har sett; att ge dig en inblick i deras matvanor eller en introduktion i deras historia.
T. ex. betyder "fasciatus" i en fisks namn att den är randig. "Major"
anger att den är stor, "minor" att den är liten och "minimus" att den är
minst. En fisk med beteckningen "multifasciatus" har många ränder, och
"octofasciatus" har åtta stycken ränder (octo=åtta).
Haplochromis paedophage från Viktoriasjön är, som namnet anger, en
som äter andras yngel. Scatophagus sp. kallas för dyng-ätare p.g.a. dess
vana att finnas på platser med mycket utsläpp. I föregående fall, utom
scatophagusen, har man trivialnamnet, eller det beskrivande namnet,
sist, dvs. den andra delen av den binära nomenklaturen. Den första
delen i namnet är familjenamnet. Familjenamnet kan vara ett substantiv,
adjektiv, ett sammansatt ord eller ett egennamn. Den skrivs alltid med en
versal första bokstav. Det därpå följande släktnamnet skrivs alltid med
en gemen första bokstav, även om den härstammar från ett egennamn.
Ta t.ex. Pseudotropheus (=familjenamnet) joanjohnsonae, en fisk
beskriven och döpt efter min ex-fru. Notera att eftersom fisken namngivits
efter en kvinna har den latinets "ae"-ändelse, vilket anger femininum. Om
någon hade namngivit fisken för att hedra mig, hade den fått maskulinum-
ändelsen "i" - "johnsoni". Ofta finns också ett tredje namn i djurens
namn. Det är "upphovsmannens" namn, d.v.s. den som först beskrev
arten. När upphovsmannens namn anges inom parentes, som i t.ex.
Pseudotropheus joanjohnsonae (Johnson), indikerar det att den flyttats
till annat släkte till följd av nya bevis av en ny person.
Ständiga ändringar...
Den systematiska vetenskapen revideras ständigt eftersom det hela
tiden framkommer nya fakta om de olika arterna. Det är frustrerande men
nödvändigt för att kunna försäkra sig om riktigheten. Notera att även om
släkt eller familjenamnet ändras vid en revision, ändras inte deras
specifika namn och att den ursprungliga upphovsmannens namn
kvarstår, i motsats till den som gjort revideringen (i exemplet dr. Digby
Lewis).
Enda gången släktnamnet ändras är då, utan upphovsmannens
kännedom, arten redan tidigare beskrivits. Det ursprungliga
publiceringsnamnet har alltid företräde OM INTE den ursprungliga
beskrivningen varit så obskyr, eller om inte den nya beskrivningen blivit
vida spridd, allmänt vedertagen etc., med den påföljden att ett namnbyte
skulle leda till stor förvirring och allmän oreda om det gamla namnet
återtogs. När upphovsmannens namn inte är satt inom parentes, som i
t.ex. Pseudotropheus socolofi Johnson, indikerar det att ingen revision
skett. Ännu.
Släkt- och artnamnet bildar det specifika namnet. Släktnamnet hjälper
oss att placera in fisken i en grupp av närbesläktade grupper. Har man
förstått detta så förstår man att alla Synodontis är närbesläktade, alla
Pseudotropheusar likaså. Eftersom "pseudo" betyder falsk kan vi dra
slutsatsen att upphovsmannen såg en likhet mellan Tanganyika-sjöns
Tropheus-släkte och denna. Och visst är det på det sättet att dessa fiskar
från de två stora sjöarna i Afrika lever i liknande ekologiska nischer.
Trivialnamnen kan identifiera fiskens ursprungsmiljö. Pelvicahromis
pulcher hette tidigare P. kribensis och var då döpt efter Kribafloden eller
byn Kriba, båda i belägna närheten av fiskens förekomstområde. Kan
någon gissa varifrån den Nordamerikanska killin Pterolebias peruensis
kommer? Man kan utläsa en fisks utmärkande drag från dess släktnamn.
Betvivlar du att det är en chockerande upplevelse att hålla i en Malap-
tecus electricus? Om du gör det, försök då att hålla i en elektrisk mal,
men glöm inte att meddela mig resultatet.
Scalaren tillhör släktet Pterophyllum, vilket betyder lövlik, och som
hänsyftar både till dess utseende och deras långsamma drivande sätt att
simma. Artnamnen är ofta beskrivande. Knappast någon tveksamhet om
att Betta splendens och Synodonitis decorus är vackra och dekorativa
fiskar. Ibland kan namnen vara svårbegripliga som i t. ex. Chanda ranga.
I sådana fall härrör namnet troligen från ett inhemskt namn eller uttryck.
Jag hoppas att jag förmått dig att ägna en stund åt dina akvariefiskars
namn. Som du ser kan lite kunskaper minska förvirringen kring
populärnamnen och dessutom ge en bredare kunskap om dina fiskar - är
inte det just det vår hobby handlar om? | |
