Artikeln syftar till att sänka tröskeln för er som är nyfikna på jordätare men oroar er över om ni kan sköta dem. Det finns många anledningar till att man kan känna olika saker inför dessa skönheter, det skrivs ofta om deras aggressivitet och att de är känsliga och svåra att ha att göra med. Ett annat syfte med artikeln är att om ni väl väljer att skaffa jordätare ska ni få så god chans som möjligt att lyckas första gången. I artikeln finner ni några saker att tänka på för er som vill hålla de vackra och intressanta jordätarna bland de sydamerikanska cikliderna. Eftersom många frestas av alla vackra arter man kan tänkas ha anger förslagen maximala antal vad gäller både arter och fiskar totalt. I många fall kan ett akvarium bli, om möjligt, ännu vackrare med endast en till två arter och i stället flera individer av samma art, men det är ni som avgör.

Namnet jordätare har lite olika bakgrund i dagligt tal, men i grunden är det ett namn taget ur den vetenskapliga indelningen av familjen ciklider. Vi talar om familjen ciklider och under den finns det ett antal släkten, men däremellan finns en gruppindelning man inte alltid tänker på. Här finns underfamiljer och den underfamilj som är relevant för denna artikel är Geophaginae som löst kan översättas till just jordätare. I denna underfamilj finner vi släktena; Acarichthys, Apistogramma, Apistogrammoides, Biotodoma, Biotoecus, Crenicara, Dicrossus, Geophagus, Guianacara, Gymnogeophagus, Mazarunia, Mikrogeophagus, Satanoperca och Taeniacara. Många av dessa har inte det beteende vi ofta förknippar med jordätare, nämligen sandsilandet. Det beteendet går ut på att fisken tar in en munfull av sand som den silar ut genom gälarna medan insekter och kräftdjur sväljs. Märk väl att släktet Retroculus inte ingår i denna underfamilj. Trots det vill jag i denna artikel främst diskutera de släkten jag anser har de mest typiska sandsilande beteendena:

  • Geophagus
  • Geophagus’ (överblivna arter som idag saknar släkte; ’G.’ brasiliensis– och ’G.’ steindachneri-grupperna)
  • Gymnogeophagus
  • Satanoperca
  • Retroculus (tillhör egentligen underfamiljen Retroculinae)

Närmast att överväga att lägga till skulle kanske vara Acarichthys, Biotodoma och Guianacara, men de silar inte sand som de ovanstående utan spottar ut sand om de överhuvudtaget tar in den då de söker efter föda. De plockar mest föda på bottnen, men kan ta in sand när det är fråga om att gräva.

Geophagus och ’Geophagus’

I artregistret har vi separerat släktena Geophagus och ’Geophagus’ från varandra. Detta är egentligen en konsekvens av en vetenskaplig studie som samlade in ett antal arter inom Geophagus och samtidigt konstaterade att två grupperingar av arter inte hörde hemma i Geophagus. De har då hamnat utanför släktet, det anges genom att sätta enkelfnuppar runt det senaste giltiga namnet på släktet. De två grupperna som hamnade utanför, nämligen ’G.’ brasiliensis-gruppen och ’G.’ steindachneri-gruppen, är rätt olika sinsemellan dessutom.

G.’ brasiliensis-gruppen

Denna grupp består av alla arter som är lite närmare släkt med ’Geophagusbrasiliensis, nämligen; Geophagus diamantinensis, ’Geophagusiporangensis, ’Geophagusitapicuruensis, ’Geophagusobscurus, ’Geophagus’ sp. “Bahia red”, ‘Geophagus’ sp. “Rio São Francisco” och ‘Geophagus’ sp. ”São Paulo”. Dessa har en del gemensamt, såsom att ingen av dem är munruvare. De är också kända för att gräva ordentligt inför sin lek och speciellt under yngelförsvaret är de ytterst aggressiva och hålls därför ibland tillsammans med centralamerikanska ciklider, då de också ofta har ett lite hetsigare temperament under lek. Detta är bra att veta när man planerar sina innevånare i akvariet. Utseendemässigt har alla en lite högre kroppsbyggnad i förhållande till längden (jämfört med vanliga Geophagus). Formen på pannan är också rakare medan den hos Geophagus har en svag konvex böjd form.

’G.’ steindachneri-gruppen, eller tuppkamcikliderna

I denna grupp samlas de arter som är kända för sitt tuppkamformade huvud. De arter man räknar in här är: ’G’. crassilabris, ’G’. pellegrini och ’G’. steindachneri. De skiljer sig avsevärt i utseende från ’G.’ brasiliensis-gruppen, men delar sitt lekbeteende och temperament med representanterna för denna grupp. Hos arterna i denna grupp leker hanen av honorna som sedan omedelbart tar upp äggen och ruvar dem, de kallas därmed ovofila munruvare. De är också buffliga och tar en hel del plats i akvariet. Typiskt utseendemässigt för denna grupp är givetvis det som också gett den dess samlingsnamn i handeln, den puckel på pannan som kan liknas vid en tuppkam. Mest framträdande kan den bli hos ’Geophagus’ steindachneri.

Gymnogeophagus

Rent vetenskapligt skiljer sig släktet Gymnogeophagus från Geophagus genom skillnader i utformningen av skelettet. Dock kan man ganska snabbt se om det är frågan om en Gymnogeophagus genom att de ofta har en ganska kompakt form på kroppen med en väldigt brant panna och i många fall en uppseendeväckande pannpuckel.

Gymnogeophagus rhabdotus-gruppen

Det är inte helt oproblematiskt att skilja vissa Gymnogeophagus åt från speciellt ’G.’ brasiliensis, främst då G. meridionalis, G. rhabdotus och G. terrapurpura, vilka alla lätt misstas för ’G’. brasiliensis, särskilt då de är unga. En viktig skillnad är att arterna i Gymnogeophagus rhabdotus-gruppen sällan blir större än 10 till 15 centimeter, medan G. brasiliensis kan bli 25 centimeter. Ingen av dessa arter är munruvare utan försvarar sina yngel genom att jaga bort fienderna från de frisimmande ynglen och de kan därför upplevas tuffare än arterna i den andra gruppen. Arterna inom gruppen har ofta fantastiskt vackra glittriga fjäll som ser ut som pärlor.

Gymnogeophagus gymnogenys-gruppen och G. balzanii

Här finner vi alla munruvare i släktet. De kan också utveckla uppseendeväckande huvudpucklar som gör dem omisskänneliga. Ofta har de också makalösa färger.

Några noteringar kring att hålla Gymnogeophagus

Släktet har den sydligaste spridningen av alla jordätare och det har en stor spridning i Uruguay, vilket gör att den ofta lever i vatten som varierar kraftigt i temperatur över året. Vattentemperaturen kan bli så låg som 5 grader på vinterhalvåret (vår sommar) och så hög som 30 grader på sommaren. Ofta kan dessa temperaturskillnader vara avgörande för att åstadkomma lek. Dessutom rapporteras att de inte lever länge om de hålls i konstant hög temperatur. En av de nordligare är G. balzanii som anses vara en av dem som kan hållas i rumstemperatur året om. I dess naturliga miljö sjunker dock temperaturen ned till 13 grader på vinterhalvåret.

Satanoperca

Satanoperca-arterna har i skrivande stund fått en ny art i släktet. Den har tidigare varit känd under namnet Satanoperca sp. ”Rio Jaru”, men har nu fått namnet S. curupira. Med tanke på släktesnamnet kan man tänka sig att det är tuffa fiskar, men namnet till trots är de lugna individer som kräver ett lugnt sällskap. Inom släktet Satanoperca finns också en av de arter som är störst bland alla jordätare, nämligen S. lilith. Jag tror inte vi sett slutet av nya arter eller ändringar i släktet, mest med tanke på en artikel som kom ut 2012, (Willis SC et. al.) ”Species-level phylogeny of ’Satan’s perches’ based on discordant gene trees”. Där listas dessa arter som obeskrivna men genetiskt åtskilda från övriga:

  • Satanoperca sp. ”Araguaia-Paraná”
  • Satanoperca sp. ”Xingu”
  • Satanoperca sp. ”Tapajós”

Dessutom pekar de på att skillnaderna mellan Satanoperca jurupari och Satanoperca mapiritensis är obetydliga, men än så länge är de giltiga arter. Vi får se vad framtiden utvisar.

Många kanske känner till att de flesta arter kan växa sig större i akvarium, men det verkar väldigt svårt att få Satanoperca att bli så stora som exemplar man hittar i naturen. Till exempel Satanoperca lilith kan bli lite över trettio centimeter i naturen, men i akvarium blir den sällan större än tjugo centimeter. Ett annat exempel är S. jurupari, som i akvarium sällan passerar femton centimeter, men i det vilda blir tjugofem centimeter. Kanske är detta ännu ett stöd för att de kräver ytterst hög kvalitet på vattnet.

Retroculus

Stenflyttarcikliderna lever i många fall i strömmande vatten och håller sig fast med hjälp av sina bröstfenor som de spänner mot underlaget på bottnen. De habitat där man finner Retroculus varierar från mittforan i floder till långsamt flytande bifloder, sjöar över steniga eller sandiga bottnar men lika ofta över leriga bottnar täckta av multnande löv. Vegetation finns men är i allmänhet sparsam.

Några noteringar kring att hålla Retroculus

De söker föda precis som Geophagus genom att sila sand där sanden släpps ut genom gälarna. Även med dessa ciklider är det därmed viktigt att man använder ett bottensubstrat med finkornig sand utan vassa kanter. De sväljer även en hel del sand och vass sand kan skada tarmkanalen. Temperaturen där de lever ligger mellan 20 och 28 grader, men sällan högre. Ofta läser man att dessa ciklider hålls i 30 grader eller högre, men det ska inte vara lämpligt.

Det finns gott om rapporter att detta inte är den lättaste av fiskar att hålla. Men för att lyckas tycks inte högt vattenflöde krävas, men det är ytterst viktigt med bra vattenkvalitet, gömställen och utrymme. De är stora ciklider och de tar sin plats. Under lek är de också ganska aggressiva. De har stora munnar och kan vid tillfälle äta ganska stora tetror.

Vattenvärden – generella råd

Generellt brukar man anse att vatten i de sydamerikanska delarna av världen generellt är sura, det vill säga pH under 7 och på vissa ställen så lågt som 3,5. Dock är detta med pH ett svårt problem då det varierar över dygnet och över årstider med högt och lågt vattenstånd. Även områdets geologi påverkar pH-värdet, kalkhaltiga områden kommer att ligga högre i pH och hårdhet.

Så hur gör man då i sitt akvarium vad gäller vattenvärden?

Det snabba svaret är: Använd bara vanligt kranvatten!

Mixtrar man med pH, speciellt för att sänka det, krävs ett mjukt vatten som inte buffrar, eftersom ett hårdare vatten kommer att hålla pH mer stabilt. Det är på grund av detta väldigt känsligt för variationer och kan plötsligt svänga kraftigt i pH och dessa svängningar är avsevärt värre för fisken än att de ligger på ett neutralt pH hela tiden. Detsamma sker vid vattenbyten där nytt vatten med annat pH fylls på. Då fås variationer vilket stressar fisken. Generellt gäller att så länge man har medelhårt vatten duger det utmärkt med vanligt kranvatten som har ett pH i närheten av 7. Bara med vissa vildfångade arter kan man behöva justera pH och det gör man bara om man absolut vet vad man gör. Inte heller behöver man börja med att justera pH om man skaffar en ny art utan det kan vara en sak som tas till ifall arten till exempel inte leker. Undantaget kan vara Satanoperca daemon som troligtvis kräver ett lägre pH och mjukt vatten för att leka. Viktigast av allt är att utföra kontinuerliga vattenbyten. Bättre små och ofta än sällan och stora.

Inredning

Fiskar i ett akvarium har en väldigt begränsad yta att röra sig på jämfört med en flod eller sjö och det kan stressa fisken. Därför är det önskvärt att inreda med gömställen och skugga från akvariebelysningen. De flesta jordätararterna är parbildande och revirhävdande i varierande grad. Aggressioner kopplade till detta kan gå över styr eller så kan det fungera mycket bra med stor påverkan av hur inredningen i akvariet utförts. Det som kan styra hur ni vill inreda är givetvis utseende, men glöm inte att tänka på hur det passar de arter ni skaffar. Revir styrs av storlek, men också till stor del av naturliga gränser såsom grenar och stenar som kan bilda skyddade områden. Inred gärna med omgivande barriärer som skapar en yta med gränser, framför allt vid bottnen, men det är kanske ännu viktigare att även tänka på höjden så fiskarna kan hålla sig delvis dolda i sin inhägnad. Tänk också på storlek på fiskarna och på deras lekbeteende.

En avgörande inredningsdetalj för jordätare är finkorning sand utan vassa kanter. De silar som sagt sanden in i munnen och ut genom gälarna. Den behöver vara finkornig för detta och utan vassa kanter för att inte skada läppar och än mer gälarna. Dessutom sväljs ofta sandkorn och är de vassa kan de skada mag- och tarmkanalen. Satanoperca daemon har ett lekbeteende som gör att det lämpar sig med grus som bottensubstrat i del av akvariet.

Det går bra att hålla tetror och malar med jordätare, men de får inte vara för små, som vanligt gäller tumregeln: ”Går det in i munnen, kommer det att gå in i munnen”.

Tips på artsammansättning i ett 720- till 900-liters akvarium

Det går att hålla 2 till 3 arter av jordätare i ett akvarium i denna storlek. Man kan ha flera exemplar av varje art under uppväxt då de är små och man ännu ej har sett ut ett par. Efter att par har bildats kan man sedan behålla dem och sälja av de överflödiga.

Varför inte ett par Satanoperca och två par Geophagus av olika arter

eller en kombo av Geophagus och Retroculus

eller två grupper Gymnogeophagus

Tips på artsammansättning i ett 400- till 500-liters akvarium

Här blir det lite färre arter då det ska ges plats till revir. Fortfarande kan även rätt stora arter hållas i denna akvariestorlek.

  • 4-6 Geophagus brachybranchus

eller

  • 2-4 Satanoperca leucosticta (vitprickig jordätare)

eller

  • 4-6 Geophagus sp. ”Areões”

eller

  • 2-4 Gymnogeophagus meridionalis
  • 2-4 Gymnogeophagus tiraparae

Tips på artsammansättning i ett 200- till 300-liters akvarium

Detta är en populär storlek på ett akvarium som går att ha i många hem. Det finns mängder med kombinationer av arter som går att ha i ett akvarium av denna storlek. Jag skulle rekommendera högst två till tre arter i ett akvarium som detta.

  • 4-6 Geophagus sp. ”orange head Tapajós”

eller

  • 1+1 Gymnogeophagus mekinos
  • 1+1 Gymnogeophagus rhabdotus

Sammanfattning

Jordätare är magnifika, sagolika och intressanta. De är en kioskvältare för oss SA-ciklidister. De gör sig bäst över öppna sandytor och gärna med tetror och gott om rötter i akvariet. Håll tungan rätt i munnen, inred med hjärtat och njut av era ciklider.

Meny