|
Avel, inavel, och odling
Av: Sverre Sjölander
|
|
Även om det naturligtvis är roligt med nya arter, spännande importer, ny
teknik eller raffinerade inredningar är vi många, som tycker att odling ändå
är det roligaste i akvariehobbyn. Att vårda sina fiskar så väl att de kommer
i lekform. att bjuda dem betingelser så att leken lyckas, att klara ägg och
yngel under de första dagarna, och att till slut med stolthet kunna titta på
ett jämnt, piggt och livligt stim ungfiskar, det slår åtminstone för mig ut
känslan av att kunna peka på en okänd fisk som man just förvärvat för så
stora pengar att bara det i sig ger fisken status, känslan av att vara ensam
med det senaste.
Det tilltagande intresset för odling gör också att många som inte har så
stora erfarenheter börjar, och även om vi numera har en uppsjö på goda
akvariböcker kan det nog vara på sin plats att påminna om en del
biologiska fakta, som är viktiga när det gäller odling. Kanske en och annan
gammal räv också kan ha nytta av det, åtminstone om man skall döma efter
den lätthet som man slänger ur sig förklaringar om "inavel", "degeneration"
eller "sönderavlat" när man skall förklara varför en kull inte ser så bra ut.
Låt oss börja med en snabbrepetition av litet elementär ärftlighetslära. I
alla celler i fiskens kropp finns som bekant en uppsättning kromosomer,
långa trådar som genom sin molekyluppbyggnad bestämmer hur cellen
skall leva och utvecklas, och därmed hur fisken skall se ut och fungera.
Kromosomerna finns i dubbel uppsättning i alla celler, utom i könscellerna,
alltså i spermier och obefruktade ägg. Fisken, liksom människan, har alltså
fått den ena kromosomen i varje par från sin far, och den andra från sin
mor.
Det här innebär ju att det finns två uppsättningar anlag, och alltså i viss
mån att det finns ett anlag i reserv i varje enskilt fall. Även om anlagen i
ett par kan vara litet olika, så att t.ex. anlaget för färg i den kromosom
som kommer från fadern ger svart färg, medan motsvarande anlag i
kromosomen från modern ger röd färg, så är det ändå så att båda anlagen
ändå i princip har samma funktion: i det här fallet att bestämma färgen.
Låt oss alltså konstatera att det alltid finns två anlag, där det ena kan
fungera som reserv för det andra, en förenkling som inte är alldeles riktig,
men tillräcklig för det följande resonemanget.
Om det nämligen sker en mutation, en förändring av ett anlag (t.ex. genom
att strålning slår sönder molekylstrukturen) så blir djuret oftast helt
normalt iallafall, eftersom bara det ena anlaget har skadats. Man kan alltså
inte se på fisken att den bara har ett riktigt anlag.
Nu behöver det inte nödvändigtvis ske någon mutation, utan många helt
normala anlag är sådana att de låter sig undertryckas av andra. De som
låter sig undertryckas av andra kallar man recessiv, och de som
undertrycker dominanta. Hos oss människor är t.ex. anlaget för brunögdhet
dominant, medan anlaget för blåögdhet är recessivt. Om man har båda
anlagen bruna, blir man brunögd, om båda är blåa, blir man blåögd, men
om man får ett brunt från ena föräldern och ett blått från den andra, då blir
man brunögd.
Det bruna anlaget bestämmer alltså, och undertrycker det blå. Nu börjar
det bli intressant för odlaren. En fisk kan alltså se helt frisk och normal
ut, men ändå bära på många skadade eller dåliga anlag. De kommer inte att
märkas, så länge det finns ett friskt i varje par, som kan ta över. Fisken
kan också ha anlag för egenskaper som inte alls syns, andra färger, andra
former o.s.v., men så länge dessa recessiva anlag körs över av dominanta
blir allt normalt.
Men vad händer om vi parar två syskon med varandra? Jo, i normala fall
är det liten chans att fadern i ett par råkar ha samma skadade anlag och
samma recessiva anlag som modern. Det är helt enkelt inte sannolikt, det
troliga är att skador och recessiva anlag sitter på olika ställen i olika
kromosomer. Men hos en bror och en syster är självfallet chansen mycket
större att resultatet skall bli att båda anlagen i olika par är skadade eller
recessiva. Till och med hos kusiner är chansen mycket större än hos
obesläktade individer, och kan rent matematiskt enkelt räknas fram.
Så enkelt är det alltså, i princip: alla individer har här och var dåliga
anlag, men oftast kompenseras de dåliga av ett gott anlag. Men ju närmare
släkt två föräldrar är, desto mera ökar sannolikheten för att båda anlagen i
ett par skall vara ofördelaktiga- och då märks det på avkomman!
Och nu kan var och en räkna ut vad som händer om generation efter
generation av en fiskart säljs i syskongrupper. så att man nästan alltid
köper bröder och systrar när man handlar i en affär. Man får upp djuren i
lekform, tar kullar av dem, säljer av fiskar i klump, som köps av nästa.
o.s.v.- och hela tiden ökar chansen för att fiskarna skall bli "renrasiga",
och att fler och fler anlagspar blir dåligt + dåligt istället för bra +
dåligt.
Men, säger Du nu, vid inavel måste ju fiskarna också bli "renrasiga" för
bra anlag? Lika ofta som det råkar bli dåligt + dåligt i ett anlagspar, lika
ofta måste det ju bli bra + bra? Alldeles riktigt. Men det har varken vi
eller fisken så stor glädje av, för oftast räcker det ju med ett bra anlag
för att resultatet skall bli ett fullt normalt djur. Det syns alltså inte att
fisken är ett A-barn i vissa avseenden.
Det här måste ju betyda att om man konsekvent inavlade djur, i generation
efter generation, så skulle så småningom alla anlagspar bli rena. Då kunde
man väl tanka sig att man bara tar ungar efter de som blev bra, och så
småningom måste ju då alla dåliga anlag försvinna ur den inavlade
stammen? Jovisst går det, om man bara håller på konsekvent över ett stort
antal generationer. Du kan köpa både möss och råttor för laboratoriebruk,
som är inavlade sen hundratals generationer, och det är friska och fina
djur. Den stora fördelen med dem är att de genom inaveln är anlagsmässigt
nästan helt lika varandra, som tvillingar, och det är naturligtvis viktigt
när man använder dem för att t.ex. pröva nya mediciner.
Men särskilt i början av en sådan här renavel får man en förskräcklig
massa felaktiga djur, som måste kasseras. Något för oss att ta varning
av... Nu kan vi utnyttja det här för ett riktigt fiffigt knep. Vi tar en stam
guppy, med t.ex. stora fenor, och inavlar den i generation efter generation
och väljer hela tiden ut de fiskar till avel som har största fenorna. Anlagen
för de stora fenorna är recessiva, men genom inavel kommer fler och fler av
dem fram i dubbel uppsättning. Det gör också alla dåliga anlag, och vår
guppystam får visserligen stora fenor, men blir sämre för varje generation.
Men nu har vi samtidigt inavlat en annan stam guppy på samma sätt, och
valt ut djur med stora fenor för också denna inavel. Här blir fenorna också
större och större, och fiskarna i övrigt värre och värre. Kom nu ihåg
resonemanget från förut: de dåliga fiskarna är inte bara renrasiga för dåliga
anlag, utan också för goda! Så vad händer om vi korsar en hane från ena
stammen med en hona från den andra? Jo, fenorna blir jättestora, för i det
avseendet hade vi ju gjort samma urval på båda stammarna, men i andra
avseenden har inget urval skett. Därför är chansen ganska stor att vi får
ungar som i flertalet fall kombinerar sina dåliga anlag med ett gott, de
dåliga från fadern kompenseras av de goda från modern, eller tvärtom. Det
blir praktdjur! Och så köper Du dem och parar dem med varandra. Genast
börjar de åter bli renrasiga för både gott och dåligt, och efter ett par
generationer kan Du titta i månen efter dina praktguppies. Det här
fenomenet kallas heterosis, och används i stor skala när man framställer
t.ex. utsäde.
Detta om genetiken, låt oss nu titta på degenerationen. Genom inaveln
sker alltså en förstöring av stammen, den saken är klar. Men det här är inte
den enda orsaken, inte ens den viktigaste, till att fiskar efter lång odling
kan se ut som skrattretande narrbilder av de som ursprungligen importerades.
Det sker nämligen ett oerhört starkt urval av våra fiskar, vare sig vi vill
eller ej.
Låt oss säga att hundra fiskar av en ny art kommer in. Av dessa är det
kanske bara tio som råkar vara så utrustade i sina arvsanlag att de leker
trots att förhållandena är onaturliga. Nästa generation härstammar nu alltså
bara från dessa tio procent, de som tålde akvarielivet och lekte. I nästa
generation sker återigen samma urval, och så vidare. Vad händer? Vi får en
ny stam av fiskarten, en lätthållen och lättlekt variant. Just dessa
individer hade i naturen kanske sorterats bort, därför att de inte var så
noga med var och hur de lekte...
Samtidigt klarar stammen akvarielivet bättre och bättre, ett urval sker för
dem som äter torrfoder, sen för dem som klarar sig med bara torrfoder, sen
för dem som tolererar smutsigt vatten, trängsel, syrebrist etc. Och vad
händer nu? Jo, eftersom fiskarna i detta nya utförande tål sämre
behandling, så får de sämre behandling. Varför gno benen av sig för att
fånga loppor åt yngel som man kan föda upp på torrfoder? Varför slabba
med slangar och vattenbyten jämt och samt när det verkar gå bra ändå?
Varför inte behålla hela kullen, även om de står som sardiner, numera får
man så dåligt betalt för den här arten så det behövs många, och förresten
behöver jag den stora burken för mina fina och dyra importer.
Nu kommer en annan akvarist, tittar på ynglen och säger något mindre
smickrande. Men jag har svaret: inavel, sönderavlat, degenererat, måste
ha friskt blod etc. Helmut Pinter var en av de första som påpekade den här
logiska kullerbyttan: han tog gamla usla degenererade arter som scalare,
och gav dem samma minutiösa och noggranna vård som om de varit det
sista från Malawi. Vad hände? Jo det blev scalare som kunde beskådas
med behållning, som skötte sina yngel, som var höga, fina och
producerade kanonkullar. Så var det med degenerationen...
Sens moralen blir alltså: visst finns det degeneration och genom inavel
och annat framkallade de defekter, men den viktigaste faktorn till att fiskar
blir uslare och uslare i varje generation är att de tål usel behandling
bättre för varje generation. En ganska pinsam förklaring, är jag rädd, och
inte skall jag låtsas som att jag inte själv varit med och gjort samma
misstag. Ack ja!
Om man nu vill ta sådant här ad notam när man odlar, vad skall man göra
då? Ja, för det första skall man göra sig besväret att skaffa avelsdjur från
olika håll. Det räcker inte att gå till olika affärer, ofta har de köpt av
samma kull från en odlare som just då har fått lek av arten. Köp alltså ett
par djur här och par djur där, som verkar vara ur olika kullar. Och när Du är
på resa, köp gärna med Dig några nya fiskar av en art som Du redan har, för
att få in- just det- friskt blod. Man skall inte bara köpa sällsyntheter
när man är utomlands, tag gärna med ett par påsar "bonnfisk" också! Vill Du
inte ha dem själv, finns det föreningar där någon blir glad. För det andra
skall man- naturligtvis- inte ta lek efter djur som det är fel på. Men
eftersom Du hör till dem som läser Akvariet hör Du nog också till dem som
redan visste det.
Nog om detta. Men det tredje som jag föreslår kanske inte är lika enkelt.
Rådet är: gallra! Och det kan sitta hårt åt, om man för första gången fått
lek av en art, sitter där med flera hundra och får rådet att använda allt
utom femtio till fiskmat. Men så är det nog faktiskt oftast, handen på
hjärtat: den vanlige amatören har inte plats, tid och krafter att föda upp
hundratals fiskar på en gång. Trehundra fiskar skall ha sex gånger så mycket
loppor som femtio, skall ha vattenbyte sex gånger oftare (Du vet väl att
ynglen avsöndrar ämnen i vattnet som verkar tillväxthämmande, så ju
smutsigare vatten och ju fler fiskar, desto sämre tillväxt?), och så vidare.
Det är klart att om Du i första hand odlar för att tjäna en eller annan
skattefri hundralapp, då föder Du upp allt som går. Att det blir små och
vissna djur, vad gör det, de skall ändå köpas av folk av den typen som skall
ha "två röda och en grön, men inte av de där med ränderna för de dör så
fort". Men om Du varit med om att ha ett akvarium med några stora stim
praktfiskar, som Du själv producerat, och som Du möjligen kan tänka Dig att
sälja en och annan av till folk som begriper något och som vaktar dem väl, då
vet Du vad jag menar.
När får vi i affärerna se en blågul etikett på vissa av burkarna, med den
stolta devisen "Garanterat svenskodlat"? Du som odlar, hjälp till att hålla
standarden uppe på de stammar vi har i landet, och lämna massproduktionen åt
Hongkong och Singapore!
Till slut en liten käpphäst: om Du inte gjort det förr, pröva naturlig
odling. Alltså ett välskött Specialakvarium med bara en art, gott om
gömställen för yngel men i övrigt inga aggremanger.
Så får de leka när de vill, och det får bli vad det vill. Inte blir det
mycket, men när Du ser vad det blir tror jag att Du också blir frälst. En
mörk, välplanterad burk med kardinalfisk, eller titteya, eller...
Revirhävdande hanar, liv och rörelse, yngel av alla storlekar: det är också
odling, utan foderjäkt, slabb, filter och pumpar. Så när Du får något ledigt,
pröva det! Behållningen hamnar inte i plånboken, men i hjärtat.
Denna artikel är ursprungligen publicerad i Tidskriften AKVARIET nr 6/82.
Vi har tagit med den då den är enormt bra. Läs och begrunda! | |
