Nordiska Ciklidsällskapet
Ciklidbladet - Nordens bästa akvarietidning


Avel, inavel, och odling

Av: Sverre Sjölander


Innehåll:
Ciklidfronten
En ny Julidochromis?
Växjö- Kobenhamn t.o.r.
Haplochromis ornatus
Avel, inavel, och odling
L. compressiceps komplexet
Planter for Cichlideakvarium?
Diplostomum spathaceum
Pseudotropheus sp. "greberi"
Mitt första ciklidakvarium
Ciklidstämma
Pelvicachromis subocellatus
Bok-hörnan
En ny Lamprologus!
Aulonocara sp."dvärg-Likoma"
Även om det naturligtvis är roligt med nya arter, spännande importer, nyteknik eller raffinerade inredningar är vi många, som tycker att odling ändåär det roligaste i akvariehobbyn. Att vårda sina fiskar så väl att de kommeri lekform. att bjuda dem betingelser så att leken lyckas, att klara ägg ochyngel under de första dagarna, och att till slut med stolthet kunna titta påett jämnt, piggt och livligt stim ungfiskar, det slår åtminstone för mig utkänslan av att kunna peka på en okänd fisk som man just förvärvat för såstora pengar att bara det i sig ger fisken status, känslan av att vara ensammed det senaste.
Det tilltagande intresset för odling gör också att många som inte har såstora erfarenheter börjar, och även om vi numera har en uppsjö på godaakvariböcker kan det nog vara på sin plats att påminna om en delbiologiska fakta, som är viktiga när det gäller odling. Kanske en och annangammal räv också kan ha nytta av det, åtminstone om man skall döma efterden lätthet som man slänger ur sig förklaringar om "inavel", "degeneration"eller "sönderavlat" när man skall förklara varför en kull inte ser så bra ut.
Låt oss börja med en snabbrepetition av litet elementär ärftlighetslära. Ialla celler i fiskens kropp finns som bekant en uppsättning kromosomer,långa trådar som genom sin molekyluppbyggnad bestämmer hur cellenskall leva och utvecklas, och därmed hur fisken skall se ut och fungera.Kromosomerna finns i dubbel uppsättning i alla celler, utom i könscellerna,alltså i spermier och obefruktade ägg. Fisken, liksom människan, har alltsåfått den ena kromosomen i varje par från sin far, och den andra från sinmor.
Det här innebär ju att det finns två uppsättningar anlag, och alltså i vissmån att det finns ett anlag i reserv i varje enskilt fall. Även om anlagen iett par kan vara litet olika, så att t.ex. anlaget för färg i den kromosomsom kommer från fadern ger svart färg, medan motsvarande anlag ikromosomen från modern ger röd färg, så är det ändå så att båda anlagenändå i princip har samma funktion: i det här fallet att bestämma färgen.
Låt oss alltså konstatera att det alltid finns två anlag, där det ena kanfungera som reserv för det andra, en förenkling som inte är alldeles riktig,men tillräcklig för det följande resonemanget.
Om det nämligen sker en mutation, en förändring av ett anlag (t.ex. genomatt strålning slår sönder molekylstrukturen) så blir djuret oftast heltnormalt iallafall, eftersom bara det ena anlaget har skadats. Man kan alltsåinte se på fisken att den bara har ett riktigt anlag.
Nu behöver det inte nödvändigtvis ske någon mutation, utan många heltnormala anlag är sådana att de låter sig undertryckas av andra. De somlåter sig undertryckas av andra kallar man recessiv, och de somundertrycker dominanta. Hos oss människor är t.ex. anlaget för brunögdhetdominant, medan anlaget för blåögdhet är recessivt. Om man har bådaanlagen bruna, blir man brunögd, om båda är blåa, blir man blåögd, menom man får ett brunt från ena föräldern och ett blått från den andra, då blirman brunögd.
Det bruna anlaget bestämmer alltså, och undertrycker det blå. Nu börjardet bli intressant för odlaren. En fisk kan alltså se helt frisk och normalut, men ändå bära på många skadade eller dåliga anlag. De kommer inte attmärkas, så länge det finns ett friskt i varje par, som kan ta över. Fiskenkan också ha anlag för egenskaper som inte alls syns, andra färger, andraformer o.s.v., men så länge dessa recessiva anlag körs över av dominantablir allt normalt.
Men vad händer om vi parar två syskon med varandra? Jo, i normala fallär det liten chans att fadern i ett par råkar ha samma skadade anlag ochsamma recessiva anlag som modern. Det är helt enkelt inte sannolikt, dettroliga är att skador och recessiva anlag sitter på olika ställen i olikakromosomer. Men hos en bror och en syster är självfallet chansen mycketstörre att resultatet skall bli att båda anlagen i olika par är skadade ellerrecessiva. Till och med hos kusiner är chansen mycket större än hosobesläktade individer, och kan rent matematiskt enkelt räknas fram.
Så enkelt är det alltså, i princip: alla individer har här och var dåligaanlag, men oftast kompenseras de dåliga av ett gott anlag. Men ju närmaresläkt två föräldrar är, desto mera ökar sannolikheten för att båda anlagen iett par skall vara ofördelaktiga- och då märks det på avkomman!
Och nu kan var och en räkna ut vad som händer om generation eftergeneration av en fiskart säljs i syskongrupper. så att man nästan alltidköper bröder och systrar när man handlar i en affär. Man får upp djuren ilekform, tar kullar av dem, säljer av fiskar i klump, som köps av nästa.o.s.v.- och hela tiden ökar chansen för att fiskarna skall bli "renrasiga",och att fler och fler anlagspar blir dåligt + dåligt istället för bra +dåligt.
Men, säger Du nu, vid inavel måste ju fiskarna också bli "renrasiga" förbra anlag? Lika ofta som det råkar bli dåligt + dåligt i ett anlagspar, likaofta måste det ju bli bra + bra? Alldeles riktigt. Men det har varken vieller fisken så stor glädje av, för oftast räcker det ju med ett bra anlagför att resultatet skall bli ett fullt normalt djur. Det syns alltså inte attfisken är ett A-barn i vissa avseenden.
Det här måste ju betyda att om man konsekvent inavlade djur, i generationefter generation, så skulle så småningom alla anlagspar bli rena. Då kundeman väl tanka sig att man bara tar ungar efter de som blev bra, och såsmåningom måste ju då alla dåliga anlag försvinna ur den inavladestammen? Jovisst går det, om man bara håller på konsekvent över ett stortantal generationer. Du kan köpa både möss och råttor för laboratoriebruk,som är inavlade sen hundratals generationer, och det är friska och finadjur. Den stora fördelen med dem är att de genom inaveln är anlagsmässigtnästan helt lika varandra, som tvillingar, och det är naturligtvis viktigtnär man använder dem för att t.ex. pröva nya mediciner.
Men särskilt i början av en sådan här renavel får man en förskräckligmassa felaktiga djur, som måste kasseras. Något för oss att ta varningav... Nu kan vi utnyttja det här för ett riktigt fiffigt knep. Vi tar en stamguppy, med t.ex. stora fenor, och inavlar den i generation efter generationoch väljer hela tiden ut de fiskar till avel som har största fenorna. Anlagenför de stora fenorna är recessiva, men genom inavel kommer fler och fler avdem fram i dubbel uppsättning. Det gör också alla dåliga anlag, och vårguppystam får visserligen stora fenor, men blir sämre för varje generation.
Men nu har vi samtidigt inavlat en annan stam guppy på samma sätt, ochvalt ut djur med stora fenor för också denna inavel. Här blir fenorna ocksåstörre och större, och fiskarna i övrigt värre och värre. Kom nu ihågresonemanget från förut: de dåliga fiskarna är inte bara renrasiga för dåligaanlag, utan också för goda! Så vad händer om vi korsar en hane från enastammen med en hona från den andra? Jo, fenorna blir jättestora, för i detavseendet hade vi ju gjort samma urval på båda stammarna, men i andraavseenden har inget urval skett. Därför är chansen ganska stor att vi fårungar som i flertalet fall kombinerar sina dåliga anlag med ett gott, dedåliga från fadern kompenseras av de goda från modern, eller tvärtom. Detblir praktdjur! Och så köper Du dem och parar dem med varandra. Genastbörjar de åter bli renrasiga för både gott och dåligt, och efter ett pargenerationer kan Du titta i månen efter dina praktguppies. Det härfenomenet kallas heterosis, och används i stor skala när man framställert.ex. utsäde.
Detta om genetiken, låt oss nu titta på degenerationen. Genom inavelnsker alltså en förstöring av stammen, den saken är klar. Men det här är inteden enda orsaken, inte ens den viktigaste, till att fiskar efter lång odlingkan se ut som skrattretande narrbilder av de som ursprungligen importerades.Det sker nämligen ett oerhört starkt urval av våra fiskar, vare sig vi villeller ej.
Låt oss säga att hundra fiskar av en ny art kommer in. Av dessa är detkanske bara tio som råkar vara så utrustade i sina arvsanlag att de lekertrots att förhållandena är onaturliga. Nästa generation härstammar nu alltsåbara från dessa tio procent, de som tålde akvarielivet och lekte. I nästageneration sker återigen samma urval, och så vidare. Vad händer? Vi får enny stam av fiskarten, en lätthållen och lättlekt variant. Just dessaindivider hade i naturen kanske sorterats bort, därför att de inte var sånoga med var och hur de lekte...
Samtidigt klarar stammen akvarielivet bättre och bättre, ett urval sker fördem som äter torrfoder, sen för dem som klarar sig med bara torrfoder, senför dem som tolererar smutsigt vatten, trängsel, syrebrist etc. Och vadhänder nu? Jo, eftersom fiskarna i detta nya utförande tål sämrebehandling, så får de sämre behandling. Varför gno benen av sig för attfånga loppor åt yngel som man kan föda upp på torrfoder? Varför slabbamed slangar och vattenbyten jämt och samt när det verkar gå bra ändå?Varför inte behålla hela kullen, även om de står som sardiner, numera fårman så dåligt betalt för den här arten så det behövs många, och förrestenbehöver jag den stora burken för mina fina och dyra importer.
Nu kommer en annan akvarist, tittar på ynglen och säger något mindresmickrande. Men jag har svaret: inavel, sönderavlat, degenererat, måsteha friskt blod etc. Helmut Pinter var en av de första som påpekade den härlogiska kullerbyttan: han tog gamla usla degenererade arter som scalare,och gav dem samma minutiösa och noggranna vård som om de varit detsista från Malawi. Vad hände? Jo det blev scalare som kunde beskådasmed behållning, som skötte sina yngel, som var höga, fina ochproducerade kanonkullar. Så var det med degenerationen...
Sens moralen blir alltså: visst finns det degeneration och genom inaveloch annat framkallade de defekter, men den viktigaste faktorn till att fiskarblir uslare och uslare i varje generation är att de tål usel behandlingbättre för varje generation. En ganska pinsam förklaring, är jag rädd, ochinte skall jag låtsas som att jag inte själv varit med och gjort sammamisstag. Ack ja!
Om man nu vill ta sådant här ad notam när man odlar, vad skall man göradå? Ja, för det första skall man göra sig besväret att skaffa avelsdjur frånolika håll. Det räcker inte att gå till olika affärer, ofta har de köpt avsamma kull från en odlare som just då har fått lek av arten. Köp alltså ettpar djur här och par djur där, som verkar vara ur olika kullar. Och när Du ärpå resa, köp gärna med Dig några nya fiskar av en art som Du redan har, föratt få in- just det- friskt blod. Man skall inte bara köpa sällsyntheternär man är utomlands, tag gärna med ett par påsar "bonnfisk" också! Vill Duinte ha dem själv, finns det föreningar där någon blir glad. För det andraskall man- naturligtvis- inte ta lek efter djur som det är fel på. Meneftersom Du hör till dem som läser Akvariet hör Du nog också till dem somredan visste det.
Nog om detta. Men det tredje som jag föreslår kanske inte är lika enkelt.Rådet är: gallra! Och det kan sitta hårt åt, om man för första gången fåttlek av en art, sitter där med flera hundra och får rådet att använda alltutom femtio till fiskmat. Men så är det nog faktiskt oftast, handen påhjärtat: den vanlige amatören har inte plats, tid och krafter att föda upphundratals fiskar på en gång. Trehundra fiskar skall ha sex gånger så mycketloppor som femtio, skall ha vattenbyte sex gånger oftare (Du vet väl attynglen avsöndrar ämnen i vattnet som verkar tillväxthämmande, så jusmutsigare vatten och ju fler fiskar, desto sämre tillväxt?), och så vidare.
Det är klart att om Du i första hand odlar för att tjäna en eller annanskattefri hundralapp, då föder Du upp allt som går. Att det blir små ochvissna djur, vad gör det, de skall ändå köpas av folk av den typen som skallha "två röda och en grön, men inte av de där med ränderna för de dör såfort". Men om Du varit med om att ha ett akvarium med några stora stimpraktfiskar, som Du själv producerat, och som Du möjligen kan tänka Dig attsälja en och annan av till folk som begriper något och som vaktar dem väl, dåvet Du vad jag menar.
När får vi i affärerna se en blågul etikett på vissa av burkarna, med denstolta devisen "Garanterat svenskodlat"? Du som odlar, hjälp till att hållastandarden uppe på de stammar vi har i landet, och lämna massproduktionen åtHongkong och Singapore!
Till slut en liten käpphäst: om Du inte gjort det förr, pröva naturligodling. Alltså ett välskött Specialakvarium med bara en art, gott omgömställen för yngel men i övrigt inga aggremanger.
Så får de leka när de vill, och det får bli vad det vill. Inte blir detmycket, men när Du ser vad det blir tror jag att Du också blir frälst. Enmörk, välplanterad burk med kardinalfisk, eller titteya, eller...Revirhävdande hanar, liv och rörelse, yngel av alla storlekar: det är ocksåodling, utan foderjäkt, slabb, filter och pumpar. Så när Du får något ledigt,pröva det! Behållningen hamnar inte i plånboken, men i hjärtat.
Denna artikel är ursprungligen publicerad i Tidskriften AKVARIET nr 6/82.Vi har tagit med den då den är enormt bra. Läs och begrunda!